Jag hade velat vara med när matchplanen drogs, när magplasket förbereddes:
»Vi möter seriens kanske bäst spelande lag idag, grabbar, och vi gör det på bortaplan.
Ni vet vad som gäller: de har seriens rappaste offensiv, de jagar det allsvenska guldet, deras anfallare har gjort tjugo mål tillsammans, men vi ska åka dit och vi… ja, vi är också bra.«
 
Arnor Traustassons hade brandröda dojor, Christoffer Nyman och Alexander Franssons tassar var chockrosa, Nicklas Bärkroths limegula och Daniel Sjölunds knallgröna. Man behövde inte ha läst signallära på universitetsnivå för att tolka alla dessa skrikiga färger som fara.
Men Joel Cedergren och Roger Franzén kan inte ha gått ens en grundkurs i överlevnadsstrategi. Om en GIF-tränare mött en björn på ett kalhygge hade de inte lagt sig lågt och kompakt i gräset och hoppats på det bästa – de hade utmanat björnen på dennes villkor.
»Kom och brottas«, hade de sagt. »Du väger kanske trehundra kilo, men jag… jag väger också kilon.«
 
Visst låg Shpetim rätt framför Sjölund ett tag i inledningen och visst tvingade Giffarna fram några planlösa David Boo-Wiklander-uppspel till inspark i första halvlek. Men när väl den bolltransporterande rälsen mellan Andreas Johansson och Daniel Sjölund – en solitt byggd räls, lagd på en grund av 30 års allsvensk rutin – kunde etableras och trafikeras så fanns det ingen återvändo.
IFK Norrköping kunde välja vilka spelare de ville spela rättvända – och de hade att välja på. Emir Kujovic spelar just nu target-spel som om han befann sig inne i en mental Bubbleball (där alla som ger sig på honom bara studsar iväg), Alexander Fransson är allsvenskans kanske bästa tvåvägsmittfältare, Christoffer Nyman har en halv fot i turkiska högstaligan, Arnor Traustasson sparkar som en Islandshäst och Nicklas Bärkroth stod och använde kryssribban som garageuppfart senast mot Kalmar.
Brandröda skor överlappade orangea, knallgröna dojor väggspelade med chockrosa, och limegula siktade in sig på stolparna.
Varning.
I artonde minuten spelade Norrköping kvadraten i uppemot två minuter mot tio GIF-spelare i eget straffområde innan Tommy Naurin med nöd och näppe lyckades rädda sin högra gavel och tippa bollen till hörna.
Varning!!!
Visst kan man hänga ut Joakim Nilsson och Jon Gudni Fjoluson vid det ack så väntade 0–1-målet; Nilsson som stod och sov vid lyftningen och Fjoluson som framför det egna målet, i akut rensningsläge, verkade stå och tänka på att »om jag vänder upp med bollen här så har jag bara nittio meter fram till målet«.
Men hela den första halvleken var en uppvisning i defensiv passivitet från gästerna.
Det var som att man inte ens gav det ett försök; som om man delat ut ögonbindlar inför matchgenomgången; som om man inte ens bemödat sig att påtala att hela Norrköpings vänsterkant var högerfotad och skulle vilja vandra inåt.
Att 0–1-målet dröjde så länge kan GIF-tränarduon tacka samma högre makter som Roar Hansen vände sig till senast.
Men till slut hittade så Sjölund in till Nyman.
Knallgrönt hittade fram till chockrosa. Jag vet inte vilken färg det brukar bli, när de två möts; men för Giffarna blev det svart.
Riktigt jävla becksvart.
 
Var det i paus, efter en utspelning, dags att säga åt laget att sjunka ner, rädda det som räddas kan och hoppas att de faktorer som skramlade de tre lägena i första halvlek – slumpen (Sellins halvvolleyvridning), en fast situation (när Jocke Nilsson vägrade som en fälttävlandskrake framför målet) och en långboll på Dibba – eventuellt skulle kunna generera någon kvitteringschans?
Icke.
Efter fyrtiofem minuters manglande mot femhundrakilosbjörnen på kalhygget var en mörbultad, sårig och nära nog halvdöd GIF-tränare övertygad om att han »bara inte fått rätt grepp«.
 

GIF Sundsvall skulle bestämt fortsätta att kasta bra bollar efter dåliga, precis som i första halvlek. »Om jag bara kan prickskjuta den här bollen mellan två motståndare«, tänkte bortaspelarna, »då kan min lagkamrat bollen felvänd på egen planhalva«.
Och då… jävlar?
Det var som att se någon på ett ölsjapp mata in hundring efter hundring i en Jack Vegas-maskin där man på förhand vet att det personen så destruktivt jagar på sin höjd är… skapligt.
 
Bara några minuter efter paus stod Eric Larsson och tänkte på ifall han skulle köpa en vit eller svart divansoffa nu när han fått ett nytt allsvenskt tvåårskontrakt, varpå Christoffer Nyman utan problem kunde smyga in bakom och knoppa dit tvåan.
Sedan brast fördämningarna helt. Hade man inte haft en sådan hundraprocentigt stark tilltro till det norrländska rättspatoset hade man bett en anti-spelfixnings-lobby titta på de efterföljande fjorton minuterna.
Högerfotade Tkalcic fick, just det, vandra in från vänsterkanten och skjuta fram Kujovic till trean. Vid fyran – när Ante Johansson fick nicka in en hörna – rådde arbetsvägran med en sådan kollektiv solidaritet att det rört en facklig kämpe till tårar. Det var så illa att det jag knappt minns det femte, som Alexander Fransson knoppade dit, ty man hade behövt vara en savant för att klara av detta Memory-parti av urusla försvarsingripanden.
 
0–5 är den största underlägessiffra jag upplevt sedan IFK Göteborg hemma, hösten –08; en match som fick min far att fästa sin GIF-halsduk på Toyotans dragkrok och släpa den i gruset på vägen hem.
Vid 0–5 borta mot Norrköping, efter fyra insläppta på 13 minuter, fick Tommy Naurin nog. Han blev arg och bröt mot god ton; bröt mot den pojklagsnorm som säger att en GIF-spelare trillar boll och har kul, och om motståndarna visar sig bättre på att spela boll så bryr man sig inte om det, utan fortsätter på samma sätt.
 
Efter slutsignalen höll Joel Cedergren snabbt upp två flatnävar mot de ditresta GIF-supportrarna.
Jag hoppas att det betyder »förlåt«, att det var ett löfte om att komma med en plan inför kommande veckas dubbla toppmotstånd.