Linus Hallenius gick in i säsongen 2009 som en U21-landslagsanfallare med en fin allsvensk säsong som 19-åring bakom sig.
Ett halvår senare lämnade han, efter bara fem starter i superettan.
– Jag kände mig undervärderad, underbetald och väldigt åsidosatt, berättar Hallenius i Allsvenskans podcast.
 
Redan 2006 debuterade en då 17-årig Linus Hallenius för GIF Sundsvall i superettan. Två år senare, när ett storsatsande Norrlandslag hämtade in isländska stjärnor för miljonbelopp, var det fortfarande en medelpadskt fostrad 19-åring som sprang runt med Sportbladets plusbindel runt högerarmen under den allsvenska höstavslutningen.
GIF Sundsvall åkte ut, men Linus Hallenius hade skäl att inte vara helt missnöjd med säsongen: tonåringen hade spelat 28 allsvenska matcher och bankade, trots att en säsong i superettan väntade, på U21-landslagsdörren.
– Jag var absolut öppen för att stanna i Sundsvall och vi hade (efter säsongen) en dialog där de skulle komma med ett kontraktsförslag, berättar han i Allsvenskans podcast, som görs av Svensk Fotboll.

”Använde det som ursäkt”

Intervjuaren Adam Kalin behöver i stort sett bara ställa fram mikrofonen och nämna tiden i GIF Sundsvall för att Linus Hallenius ska lägga ut texten om vad som gick så snett under säsongen 2009.
Först: det utlovade kontraktsförslaget damp inte ner hos Hallenius, som under den Sören Åkeby-tunga försäsongen hade problem med benhinnorna och inte kunde träna för fullt.
– De använde det som någon form av ursäkt, men jag visste hela tiden att det skulle släppa, säger han.
Efter ett träningsläger på gräs utomlands släppte problemen – och det nya, unga U21-landslaget (motsvarigheten till det Joakim Nilsson nu spelar för) kallade.
– Jag åkte iväg med U21-landslaget och kände att jag var en av de främsta i min åldersgrupp i det här landet som anfallare, och jag tyckte att det var på sin plats att Sundsvall visade det ganska tidigt. Jag hade ett år kvar på kontraktet, va en ung, lokal spelare; en många kände till i Sundsvall och som det var kul att ha i klubben, lite som en fanbärare.

Till och med Löfgren kontrakterades

Detta var i en tid då GIF Sundsvall och sportchefen Cain Dotson, som tvingats konstatera att de svindyra satsningarna på mittbacken Sverrir Gardarsson och anfallaren Hannes Sigurdsson slagit mer eller mindre bakut, gått ut och berättat att det skulle satsas ungt. Bara ett år senare fick exempelvis till och med den medellöse mittbacksynglingen Erik Löfgren ett a-lagskontrakt.
I dessa tider tittade Linus Hallenius sig omkring i U21-landslagsomklädningsrummet och noterade att hans anfallskamrater var nyckelspelare i allsvenskan.
–  Rasmus Jönsson var jätteviktig för Helsingborg, Guidetti var med och typ… Agon Mehmeti eller (Emir) Kujovic: alla de var jätteviktiga för sina klubbar och spelade i allsvenskan, berättar han.
– Och så kom jag hem (från landslagslägret) och skulle möta Falkenberg hemma och jag fick spela tre minuter. Det bara kokade i mig. Då var vi inne i april och jag hade fortfarande inte fått något kontraktsförslag och kände mig undervärderad, underbetald och väldigt åsidosatt. Så någonstans där så började jag känna att… vafan, nu vill jag lämna.
I samma veva började de då ännu icke-Mittmedia-ägda och någorlunda pigga lokaltidningarna undra varför den lokalfostrade U21-landslagsmannen inte fick speltid.
– Och i samma stund som tidningarna tryckte i tidningen att ”Linus har utgående kontrakt och Giffarna har inte erbjudit något nytt” så skickade Giffarna ett kontraktsförslag till min agent, typ klockan åtta på morgonen samma dag, och gick ut och sa att ”vi har visst skickat ett kontrakt, vi har haft diskussioner i flera månader”.

”Riktigt skamförslag”

Det stämde inte, enligt Hallenius. Och förslaget som väl damp ner i agentens mejlkorg var han allt annat än nöjd med.
– Det var ett riktigt skamförslag också. Jag tror jag hade 18 000 på mitt första kontrakt och nu hade de höjt det till 22. Och då visste jag att det fanns spelare på bänken i vårt lag som satt på 60-70 och jag tänkte… hur kan det funka så?
– Så det växte fram lite dåliga känslor…, säger Hallenius som samtidigt inte kunde få Sören Åkeby att vara tydlig med var han såg honom. Hallenius ville spela som central anfallare, Åkeby kunde lika gärna se honom på en kant.
Hallenius meddelade strax därpå att han inte ville skriva på ett nytt kontrakt och placerades då, enligt gängse GIF-policy, på bänken. Det blev bara fem starter den våren i superettan för spelaren som året innan varit ordinarie i allsvenskan. I det sista GIF-framträdandet, borta mot Ljungskile, fick han dock starta. Hallenius gjorde mål i 2–2-matchen, men när bussen rullade tillbaka från Starke Arvid mot Medelpad så fanns U21-landslagsanfallaren inte med.
– Jag stannade i Stockholm och gjorde läkarundersökning och signade. Det var lite vemodigt, faktiskt, säger han.
Han åkte förvisso ut ur allsvenskan, igen, med Hammarby den hösten, efter att ha sprungit runt och gömt sig i den grönvita, allsvenska dräkten. Men säsongen därpå, 2010, smällde Linus Hallenius in 18 mål på 23 matcher i superettan, däribland ett som FIFA nominerade till årets mål i världen, innan han såldes vidare till ett Genoa som ska ha betalat både Hasan Cetinkaya och Hammarby bra med miljoner.
Nu är sedan ett år tillbaka åter i svensk fotboll, men inte i GIF Sundsvall. Det kändes aldrig aktuellt.
– Men det där är glömt sedan långt tillbaka nu. Det är ju också så att det har bytts ut en del personer i Sundsvall också, säger Hallenius i podcasten.
Fotnot: Cain Dotson var sportchef i GIF Sundsvall mellan 2008 och 2011. Han efterträddes av klubbikonen Urban Hagblom som återtog rollen 2012 efter sin svåra bilolycka.