Giffarna behövde onekligen en anfallare av allsvenskt snitt i truppen och när Dif-bänkade Sebastian Andersson tackat nej tror jag inte Urban Hagblom hade något bättre namn i adressboken än Shpetim Hasani.
I honom får Giffarna välbehövd elakhet, beslutsamhet och en allsvenskt beprövad målnäsa.
Frågan är förstås vad det räcker till.
Bara förra våren hann Hasani göra 5 allsvenska mål på 12 starter innan Alexander Axén kom in under sommaren och föredrog Kalle Holmberg och Marcus Pode på topp i Örebro. 2013 sprutade han, som en del i en av de vassare anfallskvartetter superettan sett (Hasani, Alhaji Kamara, Peter Samuelsson, Atashkadeh), in 12 mål när ÖSK var nere och vände och 2012, när han bytte Norrköping för Örebro under sommaren, sprutade han in totalt 9 allsvenska mål; fem för Norrköping, men också fyra under Örebros tunga bottenhöst där laget åkte ur.
Han kan göra mål i svensk fotboll, Shpetim Hasani, och jag tror näppeligen att han helt tappat den egenskapen efter ett halvdant år i Polen. En snart 33-årig Polen-flopp var nog det bästa Urban Hagblom kunnat trolla fram ur sin luggslitna hatt – även om Joakim Nilsson gått med på att bli en rostmackeätare i Nijmegen.
Teteh Bangura-spåret, som ska ha varit konkret aktuellt, tror jag inte alls föll på ekonomiska aspekter (mina uppgifter är att han ska ha varit aktuell för en billig men oerhört kortsiktig Patrick Mörk-leasing) utan på att sierraleoniern antagligen inte är i fotbollsform nog att kunna peta in bollar redan i augusti. 25-åringen har, vad jag kan se, inte spelat en ligamatch sedan i november 2013 då han var utlånad till den israeliska ligan. Det var 2011 (tjugo-hundra-jävla-elva!) han gjorde sitt AIK-väsen av sig.
Nej: Shpetim var vår man. Jag minns honom inte bara som en skicklig avslutare och huvudspelare utan också som en elak jävel som inte skyr många medel för att få peta dit en strut (jag ska inte säga att han har delat ut punggrepp i sin karriär, bara att han nästan känns punggreppskompatibel).
En sån där som Giffarna inte varit i närheten av att ha haft under våren.
Klart är nog faktiskt att det hade blivit respass utan en anfallsförstärkning, samtidigt som Johan Eklund gått hel- eller halvskadad. Man kan inte klamra sig kvar i allsvenskan med två välartade forwards, där den ene typ »gillar att springa« och den andra »gillar att försöka tunnlas«.
Inte sedan Leo Englund vände bort Häckens uruguayanske VM-back och blev »Lugano-dräparen« med hela fotbolls-Sverige har en GIF-anfallare gjort ett mål som blivit direkt poänggivande för laget. Det var i mitten av april.
Mitten. Av. April.
Man måste ha någon som kan riva ut ett David Svensson-öga vid ett hörnklungspel för att peta in 1–0 mot Falkenberg. Shpetim är den typen av spelare.
Så här skrev jag efter 0–1-förlusten mot Halmstad, när GIF till viss del fortfarande hade en offensiv som skapade vissa chanser:

Nu är han här. Lite för sent kanske (han hade nog kunnat peta oss till en mittenplats om han varit med från start; från när det skapades chanser att peta dit), men likafullt.
Kan James Keene bli en injektion för Halmstad kan Shpetim Hasani bli det för GIF Sundsvall. Inte tu tal om det.
Frågan är om det räcker ens om Shpetim vaskar fram fem mål under hösten. Det här är alltså, då vi verkar kunna summera övergångsfönstret redan den 27 juli, gänget som ska göra det i höst:

Ja, jag har petat in Daniel Sliper där, ity det är bisarrt hur han inte fått starta en enda match efter sjutton omgångar – när konkurrenssituationen bestått av Robbin Sellin (++), Adam Chennoufi (+) och Sebastian Rajalakso (+). Det måste vara dags nu. Det slår sällan några gnister om Daniel Sliper, men han är fint skolad såväl tekniskt som taktiskt – kan hålla i en boll, kan grunderna i defensivt presspel – och det borde tyvärr räcka väldigt långt som ytter i årets GIF-trupp.
Hasani på topp är en fin förstärkning, men är det en lika stor förstärkning som bytet Lundström–Hammarstedt är en försvagning på högerbacken?
För det kan vi ju inte hymla om, hur mycket jag än gillar min gamle mittbackskollega från Selånger: vi ersätter vår hittills klart bäste spelare med en 27-årig mittback som bara fått sitta på ÖFK:s bänk en enda gång i årets superetta. I resterande matcher har han suttit på läktaren.
Jag tror absolut att den kompetente och kloke Hammarstedt kan lösa den allsvenska högerbacksutmaningen med den äran, men att förvänta sig något som ens liknar Robert Lundströms helgjutna och självförtroendepumpade vårmatcher är förstås skevt. I matcher som Elfsborg hemma var Lundström inte bara väldigt dominant framåt, han plockade samtidigt bort vårsensationen Arber Zeneli så effektivt att ynglingen måste ha övervägt att satsa på innebandyn.
Antagligen var det så att den i mina ögon närmast oförsvarligt historielösa Lundström-försäljningen till Vålerengen var en absolut nödvändighet för att det skulle kunna skramlas fram pengar nog till en anfallare.
Och hur mycket Robert Lundströms uppspelslugn och offensiva framstötar än betydde för Giffarnas offensiv när den var som bäst och faktiskt fungerade (för länge, länge sedan) så kan man inte hålla sig kvar i allsvenskan utan aktiva, någorlunda fungerande anfallare.
Det kanske blev så bra det kunde bli det här, ändå.
Fotnot:

Det här är nu, då jag blivit en man som avslöjar övergångar i svensk fotboll, min nya bylinebild. Det är ingenting jag valt, man får den bara tilldelad sig.