Den här portalen brukar försöka förhålla sig relativt neutral när det gäller svensk elitfotbolls centertankar. Inte ens när Stefan jävla Rodevåg van Basten-bombar in mål från straffområdshörn (ett mål som sammanfattas tämligen svagt av kommentatorns överrumplade »det är ett riktigt bra avslut!«) slås det upp stort av denna portal som inte sällan brukar sorteras in under det Stefan Rodevågs-vurmande fotbollsfolkhemmets del av internet.
Portalen brukar också försöka förhålla sig sunt skeptisk när individer med +++++-hår och muskigt sug i blicken når framgångar, då många skalpvegetariskt funktionsnedsatta invidider söker sig till denna lugna bukt på de hårnormativt sjövilda haven.
Men.

Det är svårt att inte genuint känna för Ante Björkebaum som igår fick noteras i svensk elitfotbolls målprotokoll för första gången.
(Svårt också, mina frisyrförhindrade gelikar, att inte irritera sig på de där Dolce & Gabbana-dragen!!!)
Jag är tämligen säker på att han slagit norettans målrekord genom tiderna om han fått fortsätta på sin inslagna väg 2013 (fem mål på de två inledande matcherna; inklusive två enkla mot en förvisso begränsad Selånger-mittback) och att han också tillhört den absoluta skytteligatoppen i superettan ifjol.
Jag vet inte med vad han till slut lyckats limma ihop sitt knä med, men klart är att om jag haft Ante Björkebaums knärelaterade motgångar så hade jag varit Sveriges allra bittraste 150-kilosman vid 27 års ålder, inte en målskytt i superettan.
(Trasslig liknelse förstås – superettansk målskytt var jag ju aldrig nära att vara även utan minsta knästrul!!! – men ni förstår.)