Utplacerad i en gästrikländsk skogsdunge stod den, denna betongklump, denna Stockholmsarena i miniatyr, intill en likadan betongkoloss byggd med tak och popcornmaskin för ishockey.
Vid biljettkiosken hade de smällt upp en scen där Mittmedias utsända krönikörer »Stisse« Åberg och Andreas Lidén tippade matchen inför en åskådarskara på noll, jag överdriver inte: noll, personer.
Jag hade ingen möjlighet att själv föreviga mitt besök på Drömvallen då jag glömde min mobiltelefon i en buss, men som tur var hittade jag den här bilden. Jag tror att det är en förhandssnickrad animation, men det är omöjligt för ett människoöga att avgöra.

För exakt så här såg det ut, om man blickade ut från kortsidan. Sol, blå himmel, den konstgrönaste konstgräsmatta jag sett (ännu helt ofårad av Jens Portins skördetröska) och betong, överallt betong.
Förutom faktumet att den inte var färdig, arenan. Ovanför sittplatserna skulle det finnas inglasade loger från kortsida till kortsida, där Ove Molin och Rolf Lassgård kommer att smörja kråset vad det lider, men i hälften av dessa var rutorna inte på plats. I de oglasade plywoodgluggarna stod fortfarande stegar och där låg fortfarande bråte; något som varit oacceptabelt för den snitthändige ROT-pappan om det gällt familjens nya altan inför årets grillpremiär.
På läktaren under byggarbetsplatsen satt så många försäkringstjänstemän i ljusblå skjorta att jag trodde att Roger Sandberg gått ut och Jocke Berg-mässat om klädkod; en motsvarighet till Kents »Den vita konserten« -03:
»Den ljusblå försäkringstjänstemannakonserten«
Den lilla, lilla teveskärmen hade de ställt lutad mot väggen bakom ena hörnflaggan. Den var så liten att man fick kisa för att ens urskilja någonting; det måste ha varit som att sitta längst bak i trädgården hos byns teveinnehavare på 50-talet.
Min vän Martinsson berättar att folkölen i kiosken bakom läktaren tagit slut – en halvtimme innan matchstart. Då hade den kioskansvarige skickat en springare (en faktisk springare!!!) som kommit tillbaka med båda nävarna knipna om folkisar. Totalt sex stycken. Folk nyper dem förstås på uppstuds, tumult uppstår, nya springare skickas.
Och då hade inte ens det lingvistiska tagit vid. Ut ur de stundtals glappande högtalarna skrålade Gefle IF:s nya hymn, Linda Sahlbergs »För Dig Står Jag Kvar«: en låt som återfinns på hennes album med samma namn som kom 2011, där man också finner titeln »Langos Med Lök«. Det går förstås inte att klanka ner på det medelåldrigt Melissa Horniga i en allsvensk hymn, det hör ju ofta till, men nog blir det till överdrift stelt när hon tystar den akustiska gitarren och förväntar sig allsång från de fullsatta läktarna.
Men de har ju redan klätt upp sig i sin bästa ljusblåa jobbskjorta!!!, hur mycket kan de kräva???, så det blir tyst.
Nej; helt tysta är inte läktarna – de talar i skrift. Längs motsatt långsida, där Sky Blues har sitt tillhåll, vecklas en lång banderoll ut från hemmasupportrarna:
»Kom ihåg att vi kommit för att vinna – ej för att förlora«, har de premiärdagsskrivit i vitt på ljusblått, som om de kommit för att heja fram ett gäng senila seniorer på demensavdelningen som behöver något att snegla på för att få mål och mening med sitt bollsparkande.
Plötsligt kallas byggherren ut på innerplan. Ska han smädas för sitt halvfärdiga verk???, undrar man. Tjäras och fjädras för att inget är klart?, för att folkölen är slut?, för att Ove Molin inte kan smörja kråset i logerna?, för att de nöjt sig med en 18-tummare lutad mot väggen?
Nej: han ska väl dra på sig en tröja, antar jag. Jag hör inte: ljudet i högtalarsystemet glappar. Någon kommunalpamp håller klyschig låda på kommunalpampska; inte ett ord om plywoodgluggarna eller de tomhänta folkölsspringarna.
»Kom ihåg«, hade hon kunnat börja, »att vi har kommit hit för att vinna – ej för att förlora«. Men det behöver hon inte: det står ju redan skrivet.
Det är en fullständig fars, förstås, det är det väl alltid, sånt här. Det fattas bara att Lars Beckman kallas ut för att gyttjebrottas med en mot sin vilja ditsläpad Lars Ohly, för att sedan greppa mikrofonen och säga några sanningens ord om de statliga mediernas kommunistiska sammansvärjning.
Jag känner mig, när jag bevittnar det hela, lyckligt lottad som bara var 11 år när ett nyrenoverat IP återinvigdes. Visst: tifot höll toppklass (Patronerna vann, ett år då Stockholmsfotbollen var som allra hetast!!!, tifopriset), men det var Sundsvall Park Arena hit, det var nog kommunpolitiker dit och det går inte att utesluta att det var slut på folköl bakom västra stå.
Nu fick jag bara stå och njuta av fadäserna; glädjas och skratta och tänka att även Gefle-spelarna måste känna av ganska precis det som jag känner: hur löjligt det blev, att trubaduren borde spelat »Langos Med Lök«, att flaggtifot inte blev så mäktigt, att det bara är bortaklacken som hörs och kanske tänkte de någonstans också att så många tagit sig dit för att se Gefle ta ännu en seger mot de där Giffarna, mot de där som de alltid slår, mot de där som Gefle plötsligt förväntas slå, och nu har publiken tagit på sig sina finaste ljusblå skjortor och allt.
Det är inte lätt att vara försäkringstjänstemännens Jocke Berg, kände jag å Gefle-spelarnas vägnar.
Jag ska ju själv fylla 25 i sommar och kan absolut känna igen mig i känslan att plötsligt behöva duka till fest och stå i centrum när man brukar kunna stå och kunna sippa på någon burköl i ett hörn, från topp till ankel dold bakom en gardin.
(Och på min fest kommer jag inte ens bjuda sex tusen människor, knappt ens fem.)
 
Giffarna satte igång sin bollinnehavsmaskin direkt, Adam Chennoufi drog ett volleyskott tätt över efter bara en minuts spel, ljudvågorna som skanderade om »BARA ETT GIF I NORRLAND« annekterade betongklumpen från kortsidan. Ja, det kändes lite som -05; att man var en del av en fotbollskulturell våg som vällde in över Gästrikland och deras ljusblå skjorttifon.
 
Sedan slog matchklockan tre.
 
Och så står man där ändå till slut, med 1–3 i trynet och blicken i marken.

… samtidigt som den oförklarliga Gefle-maskoten ”Delfino” svassar förbi, glatt visslandes, med stuns i steget. (Foto: Johan Martinsson)
 
Hemresan var inte lika tung som för tio år sedan, efter 2–1-förlusten på Strömvallen. Jag visste inte så mycket om motgång då, som fjortonåring, när »Sulan« Westlin duttade till med dobben i mitt allra innersta. Jag hade dittills svassat fram som snurrfintande mittfältsvirtous, glatt ovetandes om att jag skulle skena i växten så till den milda grad att jag över en sommar skulle se ut som en anorektisk Tim Borowski och behöva hålla mina skevväxta höftkulor i schack med ett mitella-band. Att fotbollens darwinism skulle tvinga mig att bli mittback!!! Och bara något halvår efter Gefle-förlusten skulle jag på dejt och vi skulle på basket, vi skulle se Dragons, eller »se Dragons«, och så kom jag dit och märker att hon har tagit med sig ytterligare en kille; som vore vi tre ett gäng scouter från Plannja, där för att analysera Mike Palms returtagande.
Man har väl vant sig vid lite motgångar. Man har väl vant sig vid att man inte har något att hämta mot Gefle. Jag hade inte vant mig vid att bli förbipasserad av en gladlynt och trind delfinmjukis med näbben på glänt i ett fånigt, kroniskt leende – men man vänjer väl sig så småningom.
 

Det är bara att gå vidare.