Han förfogar över den kanske gråaste massa som en Stockholms-tränare behövt kalla för trupp på väldigt länge och möter ett Giffarna som – med en medelpadsk storpublik i ryggen – rider på en sällsynt och till stora delar oförklarlig framgångsvåg.
Men är det någonting Pelle Olsson vet så är det hur man besegrar GIF Sundsvall.
Låt oss ta en liten kik på vad han ställt till med under sina Gefle-år (med Sundsvallssiffror först):
2012: 0–1 hemma, 0–0 borta.
2010: 0–1 hemma, 0–2 borta.
2008: 0–2 borta, 2–3 hemma.
2005: 1–2 borta, 2–2 hemma.
Giffarna har alltså tagit två poäng av 24 möjliga mot Pelle Olsson-tränade lag i tävlingssammanhang under det senaste decenniet. Två!!!
Jag pratade med Pelle inför det utsålda derbyt mot Hammarby och frågade ifall man som tränare kunde unna sig att njuta av stämningen under ett derby.
»Ingenting. Det finns inte en tanke på att njuta någonting«, svarade Pelle på uppstuds.
Ingen njutning alls?, försökte jag, och spekulerade i att »om tio år kommer du väl titta tillbaka och tänka att ’jag borde njutit av det’?«.
»Nej«, svarade Pelle. »Jag är inte där för nån jäkla njutning«.
Han är ingen marknadsföringsstrateg, Pelle, och heller inte de stora derbymatchernas man hittills: bara en poäng på tre allsvenska försök mot AIK och Hammarby. Mot Hammarby senast, matchen som inte var till för njutning, avgjorde Nahir Besara med en smäckert njutbar klack.
Han passar bättre som njutningsförstörare, Olsson, som när nykära medelpadingar lemmeltågar för att fylla IP och förväntar sig att få se Robbin Sellin lättjefullt sicksacka sig igenom allsvenska försvar. När lag fått upp ångan och tyckt att en match mot hans till synes trötta kollektiv passar ypperligt – då hugger han till.
Tillsammans med min far åkte jag med Patronernas buss till Gävle, våren –05, och efter en tuff allsvensk start – Wallerstedts skada! Donatas allsvenska uppenbarelse! Jan-Halvor-spelandet! – minns jag att jag förväntade mig tre poäng på ett självklart sätt; en förväntan som jag egentligen aldrig vågat släppa in i mitt GIF-lynne igen sedan dess.
Nån som kallade sig för »Sulan« avgjorde, bara det!!!, man kunde ha hört en Fredrik Sundfors-riktad dartpil falla mot bussens heltäckningsmatta under hemvägen och jag fattade verkligen inte vad som slagit mig.
Det var Pelle Olsson som just utdelat den första av många trynstötar.
Jag är väldigt rädd att det kommer en till i eftermiddag. Allt ser nämligen lite för bra ut. Fint väder, uppemot fullsatt, oförklarlig storform (även om Runar, enligt källor som träffat honom på stan, ska behöva börja på sidan igen???) och ett gråmelerat motstånd som allt annat än skrämt hittills; ett segt, sidledspassande gäng som borde fått en poäng för sin 0–0-seger över Kalmar senast och som får luta hela sin offensiv mot en nyckfull basketspelare.
Det känns som att Pelle Olsson i detta nu sitter i en snurrstol på Best Western Hotell och med ett elakt mjuggleende över näbben stryker på en medhavd katt.
En katt som osar. Osar!!!