I minglet efter evenemanget ”Hästmannen möter Ormmannen”, en svårrecenserad historia i en loge på Södra Berget, tog en man framför mig till orda i en kort recension till sin bänkgranne.
”Jaha”, sa han med den buttra nöjdhet bara medelålders män som just sett en hästman möta en ormman kan frambringa, ”då har man sett dom här också”. 
Jag känner lite så: att nu har jag sett den här GIF-upplagan också.
Men jag blev inte mycket lugnare för det.

 
Det har inte varit särskilt roligt att vara GIF-supporter i exil, denna allsvenska försäsong 2015. Inte ens när Giffarna tog emot Östersunds FK, mitt i Mittmedia-land!!!, kunde man få unna sig en rörlig bild av blåklädda fotbollsspelare.
(Jag borde återkomma kring det.)
Man har varit glad om man kunnat komma över slutresultat och målskyttar. Inte ens partikelnissarna på CERN-laboratoriet har lyckats frammana en kulram som på ett korrekt och trovärdigt sätt lyckats värdera ett 1–1-resultat mot Cornella borta en blankmåndag i mars för att sedan väga det mot en 4–2-förlust borta mot SJK Seinäjoki.
Efter sju obevakade sorger och åtta icke-rapporterade bedrövelser tog jag mig så äntligen till Grimsta IP för att äntligen få svar på var årets upplaga av GIF Sundsvall står.

Och, ja, jo: det otränade ögat kunde ju hänföras av att det direkt skapades chanser, men det var slumpartade lägen som poppade upp ur intet. Två långa Tommy Naurin-sparkar mot Johan Eklund och ett virrigt, ungt BP-försvar som inte tog djup. Tjong, tjoff, miss, halvchans.
BP – högt pressande och optimistiska redan från minut ett – tvingade Giffarna att spela långt tidigt, mot deras vilja. Jag hade pratat med Tommy Naurin om den nya taktiken som ”fungerat bra mot Vasa” (vid 0–2-förlusten mot Vasa, mind you) – och nog syntes den omgående.
Yttrarna Robbin Sellin (som skulle skeppas till bättre behövande i vintras men som nu gör nittio minuter i allsvenska genrepet) och Sebastian Rajalakso smög hela tiden in som släpande anfallare i uppställt spel. Sellins utgångspunkt var inte sällan felvänd kring mittcirkeln, letandes efter boll; Rajalakso skyndade gärna upp som en extra kropp kring Eklund och Dibba.
Visst öppnade det stundtals upp väldiga ytor för framför allt Erik Larsson till vänster (ett gyllne läge han kanske inte var optimalt lämpad för med sin högerfot), men det ska också sägas att BP startade med en 96:a på ena ytterbacksplatsen, en 97:a på den andra – och efter en halvtimme tvingades de kasta in en 98:a.
17-, 18- och 19-åringar kan man förstås då och då överraska med en enkel insmygning av yttrarna och ett överlapp: jag har svårare att se att Åge Hareide skulle behöva ta fram särskilt många fusklappar på måndag för att klura ut vad som är i görningen.

Om man skulle vara begåvad med ett oroligt lynne skulle man lätt kunna finna viss osäkerhet kring att Giffarna – efter en försäsong helt i bly – väljer att spela in ett helt nytt, aldrig tidigare använt spelsystem ett par veckor innan seriepremiären. Och att man från GIF-håll –  efter 0–2 i baken mot ett gäng finnar och 1–1 mot ett beskedligt gäng superettanbaserade ungdomar – pratar om att ”det börjar sätta sig” och att man fått ”positiva besked”.
Jag tycker att varken Sebastian Rajalakso eller Robbin Sellin är i närheten av den nummer-tio-kvalitet som borde krävas för att agera centralt släptåg av luddigare märke i allsvenskan. Och tillåt mig att tvivla på att ytterbacksuppsättningen skulle ges möjlighet att täcka upp för allt det uteblivna ytterspelet. Bara mot BP såg man flera gånger lägen när yttrarna krupit in och innermittfältare med boll inte hade några sunda, enkla spelvändningsalternativ – och att ytterbackarna skulle ges större chanser till offensiva eskapader i allsvenskan förhåller jag mig sunt skeptisk till.
Och att begränsa det breda ytterspelet i ett lag vars klart bäste målskytt är en utpräglad inläggsspelare ställer jag mig förstås också tveksam till; Johan Eklund var helt osynlig mot BP. Det skulle kunna skyllas på en allmän ringrostighet hos Eklund – han hade en sån där dag där han mest är gänglig i negativ bemärkelse – men det skulle inte lätta min oro nämnvärt.
Nu var det istället Den Nye Pa Dibba som tog den gamla felvända Eklundrollen i uppspelsfasen. Förra veckans Pirkt.se-läsare fick ta del av en av de mer luddiga berömfraser som delats ut; nämligen när Tommy Naurin tyckte att Pa Dibba blivit ”som Joel Johansson”. Det vill säga ”som en ganska medelmåttig superettan-anfallare”, om man vill tolka det så, eftersom Joel Johansson gjorde fyra mål i fjolårets serie.
Men Tommy menade förstås att Pa blivit mer satt i kroppen, fått en lägre tyngdpunkt och blivit jobbigare att flytta på. Mycket riktigt: mot BP vände han flera gånger – på lika delar teknik, rapphet som styrka – bort sin ryggsäck och skickade iväg välriktade stickare. Problemet med den arbetsfördelningen är ju dock att… det är just Pa Dibba som är tänkt att löpa på just dylika bollar i djupled.

Det oroar förstås också att man inte fått spela ihop laget. Alls.
Är det inte luxemburgska landslagsläger så är det för hårda sängar på hotellrum: mittfältsduon Lars Krogh Gerson och Runar Mar Sigurjonsson, som kommer måsta fungera prickfritt ihop om här ska bli tal om något nytt allsvenskt kontrakt, har väl nätt och jämnt hunnit ta varandra i hand. Då står man där med Adam Chennoufi som kringhoppande vikarie en vecka innan man ska ta sig an MFF:s stjärnspäckade armada. Det tveksamt tränade nyförvärvet Smajl Suljevic beärades inte ens med en spelminut (om det skulle bli så att Giffarna i framtiden börjar fystesta sina potentiella nyförvärv innan påkritning så får vi nog kalla det tilltaget för Lex Smajl).
I backlinjen lär det ju bli felfotade Erik Larsson som vänsterback även i premiären, då Dennis Olsson inte lyckades fullfölja sin tilltänkta halvtimme. Olsson tvingades linka av i slutminuterna, strax innan kvitteringsmålet, och då fick lille Larsson finna sig i att täcka upp som mittback igen när Erik Granat klev in som vänsterback. Försvarspotäter som Granat och Larsson kan absolut vara bra att ha till mycket – men inte till att skrämma upp Malmö-stjärnor som Magnus Wolff Eikrem och Marcus Rosenberg.
(Olsson ska förresten ha gjort illa den andra foten, alltså inte den som hållit honom från spel tidigare. Enligt naprapat Forsberg utlåtande efter matchen ska det bara ha rört sig om en smäll och ”förhoppningsvis ingen stukning”.)
 
Det är alltså bara en vecka kvar tills stora delar av det MFF-lag som man – inte utan stolthet i den svenska fotbollskroppen – fascinerades av under Champions League-hösten kommer till IP för att möta en nykomling som under försäsongen inte ens stuckit upp näbben ovanför den allsvenska ytan för en kraftmätning, utan mest haft fullt upp med att hålla jämna steg med superettanlag.
En nykomling som haft så svårt att skapa chanser att man lagt om taktiken med ett par veckor kvar, som vägrar vinna mot finnar, spanska dagdrivare och svenska tonåringar och som får avsluta match på match brandskattade in absurdum.

Ja, ni. 

Man har blivit orolig av att inte kunna se matcherna under vintern och våren.

Men man blev tyvärr ganska precis lika orolig av att vara på plats.