”Passa på och lek i solen nu, barn, man vet aldrig när det blir soligt igen nästa gång.”
Det var ett bra tag sedan man hade en analog följare. Genom hela november har tanken ”åh, en promenad kanske skulle pigga upp” resulterat i att man formligen stångat pannan blodig mot en vägg av grånad och återvänt hem än bittrare. Men gårdagen, gott folk, var en fin dag att kunna disponera fritt.

Kallhäll stod i lågor.*
*= Det säger någonting om händelsetätheten i mitt liv för stunden när jag känner en redovisningsplikt kring solstrålar.
Imorse var dock ordningen återställd. Knappt ens kulören från en ståtligare hyacint på den polska balkongen lyckas tränga igenom grånaden över Kallhäll.
Mina dagar består för stunden av att mejlledes skicka idéer åt olika håll och kanter; som att kasta sig in huvudstupa i olika spontana anställningsintervjuer dit den ansvarige arbetsgivaren släpats mot sin vilja.
Det är förstås tufft, men det känns som precis rätt läge att verkligen ge sig hän och försöka lansera sig på allvar inom journalistikyrket.
”Do you know the industry is in decline?” 
”Yeah! Oh, god, I practically invented decline.”