Jag har inte skrivit så mycket om min New York-vistelse. Jag har tänkt att jag – i stället för ett förlegat vykort – ska sammanställa ett bildspel av resan till mina närmaste.
(Och jag lever fortfarande i villfarelsen att om jag lägger ut motsvarande bildspel på den här portalen så når det bortom det täckningsområdet)
Men jag vill bara berätta om kaffesituationen i Amerika. Jag ville prova olika kaffehak i New York och stannade därför en kväll till på Dunkin’ Donuts (där Joe Di Maggio, enligt Kramer, en gång suttit och doppat en munk) för att ta med mig en kopp i farten.
”I’ll have a regular coffee”, sa jag på prickfri skolengelska och fick mig en mugg för tio-tolv kronor. En het mugg som jag var tvungen att låta svalna i fem-tio minuter medan vi vandrade därifrån.
Till sist tog jag en sipp – och det var något av det sötaste jag smakat, alla kategorier. Den var nog försedd med sötma motsvarande goda tjugotalet sockerbitar; dessutom var kaffet rejält mjölkbaserat. Lite som det ”te” jag drack under min uppväxt; ett te så mjölk– och honungsmelerat att det närmast var trögflytande.
Detta är amerikanens ”regular”. Det har varit mycket The Office-relaterat nu – men jag kom osökt att tänka på den här scenen:

Åh, som jag omfamnade mitt paket Zoegas Skånerost vid hemkomst.