Ikväll var jag på 30-årskalas hos Kristoffer Bergström.
Någon nöp mig just på en timme, nattbussen är fylld till bredden på kreatur (en vardaglig nattbussåkare och tillika vän av ordning kan tycka att om nattbussen inte passar under vardagen så torde man inte kunna dansa in och under stoj och glam belägra ett helgsäte) och jag har varit på n’absinten.
Den utspädda. Jättelite. Men ändå.
Det bjöds på absint därför att det skulle målas. Det skulle målas självporträtt av den poserande jubilaren. En sådan storslagen 30-års-hybris som man inte kan annat än älska.
Så här ser Kristoffer Bergström ut i blyerts:

Det är ganska exakt och, förstås, väldigt skickligt.
Så här ser Kristoffer Bergström ut i den… penselförsedda absintdimman?

Jag har ingenting att skylla på. Jag var rekorderligt nykter och kan inte ens åberopa ironi.
God natt.