Dagens ordningsmakt: de hade alltså en shortsbärare i marsnatten inom armslängds räckhåll, men lät honom undslippa statens mentala sanatorium.
Välkomna ska ni vara till något som åtminstone inte är Viggo Cavlings podcast om tekniska landvinningar på knagglig gymnasie-, ja, möjligtvis till och med högstadieengelska.
Jag lärde mig ikväll att denna podcast existerar i mediebruset, vilket automatiskt tillskänker lite verkshöjd till alla oss andra som figurerar på Internet, nästan oavsett gyckelgebit.
Efter fem dagar av nattligt slit och släp, nattbussresor och ett högst alldagligt journalistiskt skiftsverke så ska jag nu äntligen få kliva på lite ledighet.
Vad gjorde jag ens?
Jag såg ett allsvenskt genrep, pratade med Pelle Olsson!, liverapporterade lite fotboll (tack, kära läsare, för ett ”bra Kristoffer” i kommentarsfältet), jag var på innebandy och jag… gjorde nog inte så mycket mer, nej.
Jag drar lite i en egen tråd som jag skulle vilja slå upp till ett nystan, vad det lider.
Men min nyhetssnok är sedan länge täppt; vad jag kallar nyheter och allmänintresse kallar gemene man vanligtvis för ”någonting som kan gömmas undan i dunkla hörn som pirkt.se”.
Jag måste unna mig en nattamacka vid hemkomst, det känner jag redan nu.
Varför är nattamackan så överlägsen alla andra dygnets mackor?
Topp tre:
1) Nattamackan. Överlägsen allt annat. I P-O Enquists memoarer ”Ett annat liv” skriver han om att han klev upp mitt i natten för ”att uppleva de där krispiga, spröda mackorna av isande klarhet i mörkret”.
(Nej, okej: men han hade kunnat)
2) Frukostmackan. Ett smör- och ostbelupet knäckebröd till en rivigare kopp.
3) Badhusmackan. Det är någonting i kloret.
Jag har skrivit ett bloggutkast, ibland (väldigt sällan) får jag en idé som jag inte har kraft att verkställa, där jag listar mina två matfemmor.
Jag tror att knäcket är given i första backpar: trygg, robust och går alltid till jobbet.
Mer om det senare.
(Kanske.)
Jag har också en namnelva att färdigställa. Nu låter det som att det bara är den sista slutpoleringen som ska dit, glasyren!, men det jag har åstadkommit är att samla de allsvenska lagens bästa namn i en massiv bruttotrupp; jag har ännu inte hunnit snegla åt Superettan.
Att förvänta sig leverans lagom till Allsvenskan är orimligt; kanske Superettans start är skälig att sikta på.
Det är för mycket extravagans och håll-i-gång kring den allsvenska premiären, för stort pådrag och intresse. Namnelvan är en elva av folket – som dessutom helst ska passera helt under den mediala radarn och bara läsas av de närmast sörjande.
Kanske får jag några kvällar av isande klarhet (igen med denna referens!!!) och krispiga nattamackor i mitt föräldrahem nästa vecka, när jag återvänder till Sundsvall för att berätta för mina klasskamrater om mina journalistiska stordåd och alla de sommarjobbserbjudanden som formligen kastats över mig under våren.
(OBS: nej.)
Kanske kan jag skriva då; och därmed skänka mening till dessa till synes meningsbefriade dagar av ändlösa seminarium där Erik Häggström ska förklara för klassen huruvida VK-sportens krönikör Gunnar Johnsson dricker sitt kaffe med en liten gräddslatt eller ej.
Nu: helg.