Jag brukar tycka att jag förstår låttexter. Men jag lyssnade säkert på Robert Hurulas ”22” tjugo-trettio gånger innan jag förstod vad han sjunger om här:
”Sista tåget har gått för såna som dig och mig, för länge sen”
Han sjunger ju om mig och om tant med pantburkarna. Om oss på nattbuss 591 mot Livgardet.
Först, detta:
Hur mycket betalar spelföretagen för att kända profiler ska göra sig själva till löja för deras räkning? Vi har sett Pontus Kåmark rida på en korv för att sedan äta upp både sig själv och korven (ett ställningstagande som fått världens stora filosofer och samlade hjärntrust att ifrågasätta vad som ”egentligen är en korv?”) – och nu står Ola Andersson, Viasat-profil och IK Sirius-sportchef!, och vinkar gladlynt i diverse banners runtom på nätet.
Är det miljardbelopp vi talar om?
(Jag hade en Instagram-video på detta fenomen förberett, men WordPress är inte publiceringsdon nog för att få upp den.)
Vi fick oss ett litet vackrare samhälle idag, också. Det är något överraskande Moderaterna som, genom MUF:s ordförande, vågar stå för de vackra ideal som så få vågar backa upp i dessa svåra debattider:
Det är en oroväckande trend i Europa att matfascister (med retorik som talar om att ”innan vi kan ta emot mer mat måste vi äta upp den vi redan har” och hemska slagord som ”Håll tallriken ren!”) tar plats i de europeiska parlamentskatakomberna.
Det är fint att Sverige vågar sticka ut hakan och stå upp för maten.
Men allt är inte positivt, stoj och stim. Idag var vi också tvungna att begrava något som funnits med i det germanska språksläktet i urminnestider: värdet i begreppet ”genombrott”.

Vila i frid under Johan Bertilssons svettiga benskydd i ett dunkelt omklädningsrum på den polska landsbygden, du genombrott.
Jag vill se ett agentkonto på Twitter som berättar om yrkeslivets nersidor: uppdateringar som att ”nu lufsar John Pelu av planen efter en reservmatch för Strindheim. Artonde raka mållösa matchen för John som inte får träna med a-laget och gäckas av en begynnande hälsporre”, eller ”Äter kasslergryta hemma hos Simon Skrabb. Igår satt han på bänken i U21-serien och väntar fortfarande på att få plats i Åtvids allsvenska matchtrupp. ’Snart orkar jag inte mer’, säger han och en tår faller ner på en gräddbelupen kasslerskiva. Ingen sign-on har han fått heller.”
Det kontot hade jag följt. En icke-självförhärligande agent En agent av folket.
(Inget ont om John Pelu eller Simon Skrabb; det är bara namn som tassade på hjärnbalken för stunden.)
Jag var på innebandy ikväll, AIK mot Storvreta, SM-semi.
Matchanalys? Det går snabbt i innebandy. Ibland går det lite långsammare, men oftast går det snabbt.
Två meningar: där har ni en ingress som fungerar till alla innebandymatcher som någonsin spelats.
Det var tätt och tufft på planen – och stundtals riktigt fult. Som när Joakim Olsson till synes oprovocerat satte en fullt medveten armbåge mitt i plytet på en AIK-back. Det hade alla gånger renderat i ett rött kort på fotbollsplanen; men här resulterade det i – två minuters utvisning.
Samma straff som, rätta mig om jag har fel, kan utdömas om en spelare hoppar (lyfter med båda fötterna från golvet i en hopprörelse) eller nickar (medvetet sätter näbben till bollen). Jag kommer nog aldrig att till fullo förstå en sport vars regelverk likställer näbbarmbåge med ”hopp”.
Är hoppnick 2+2? Kan nickrörelsen vara ofrivillig? Så många frågor, så lite… genuint intresse.
Jag har skrivit om att Granlo BK tog 180 kronor för en grundseriematch på Sporthallens träbänk (som under varje ”numrerade sittplatser” borde vara försedd med en fasttejpad remiss till närmaste drop-in-naprapatklinik), det visade sig ikväll att AIK tog 120 – för SM-semifinal och riktiga plaststolar.
Tänk om, Granlo.
Vissa innebandyspelare väljer frivilligt, av egen fri vilja, att dra upp sina strumpor i knähöjd, trots att de inte har några benskydd att ta hänsyn till. Jag har mer förståelse för ett par snabba innebandyglasögon än okynnesuppdragna strumpor.
Till sist så måste vi prata om innebandyns verkligt stora problem. Fotbollen hade 51-procentsfrågan, hockeyn har sina halvtomma hallar – och innebandyn har sina straffar. Man kan inte, kan inte!!!, följa en innebandystraff – ens i det mest kritiska, avgörande läge – utan att spricka upp i ett stort leende. Det är närmast psykologiskt omöjligt att ta en långsamt smygande, tassande!!!, som tomtenisse på loft!!!, vuxen man försöka överlista en annan vuxen man som sitter på knä och viftar irrationellt med nävarna.
En psykisk tvekamp med två imagemässiga förlorare.
Det drar, som inget annat, ett löjets skimmer över sporten. Inte ens Mika Kohonen, legendaren!, lyckades se annat än fånig ut – trots att han satte båda sina småtassande framsmygningar kliniskt till slut.
Vuxna idrottsmän ska inte tassa fram på gnisslande sulor, inte i samma sport som där folk sätter armbågar i näbbar.
Jag var uppe vid åtta imorse, det är ett par timmar sedan, men jag är förhållandevis pigg och alert. Däremot sitter tre av varandra oberoende medelålders människor och gamsover (frånkopplat nackparti, näbben hängande rakt ner; sloken som hos en nackad gås) och jag oroas alltid att de ska missa sin hållplats, vakna upp och finna att någon trycker ett maskingevär i barmen på en vid Livgardets frontgarde.
Men så fort de ska kliva av, precis när bussen stannar (trycker de i sömnen?) så flyger de upp och hoppar av.
Är det det som är att vara vuxen? Den korta övergången från fullskalig gamsömn till avstigning?