Hej. Välkomna.
Eftersom det är sista nattbussresan på ett tag så har jag lyxat till det genom att förbereda en skärmdump.
Här kommer den:

Så. Då var vi igång.
Var aldrig en tönt. Något att ta med sig. Och glöm inte: näring är också nyttig mat. Näring är inte bara komik och gyckel.
Det ringer en man, samma man, till sportredaktionen efter midnatt. I stort sett varje natt. Jag har själv inte fått äran att besvara samtalet, men jag hör med all önskvärd tydlighet att han gastar om olika resultat eller odds.
Igår natt gastade han om ”HUR DET GÅTT FÖR SHEFFIELD U” (med svenskt U, förstås). De hade bara fått oavgjort, han hade spelat på seger.
Idag undrade han hur oddsen såg ut mellan ”BÅRNMUTH OCH REDDING”.
De svarar alltid tålmodigt och trevligt, trots att det är mycket annat att göra för en webbredaktör.
Men Bournemouth mötte inte Reading. Absolut inte ikväll, och inte nu på lördag: Bournemouth möter Barnsley (spontant spikkryss), Reading möter Birmingham.
Men han fortsätter gasta om oddsen i matchen mellan Bournemouth och Reading. Vägrar inse att matchen inte har eller kommer att spelas inom den närmsta framtiden.
Sportbladetredaktion: en röst i natten för gamla ensamma speltorskar, utan kötid. Direkt in till en välkomnande mansröst som man kan gasta ”BÅRNMUTH!!!” till.
Till slut måste det läggas på, man kommer inte längre. Det spelas inte någon match (tänk att ha drömt om en match mellan Bournemouth och Reading: det gör bara en riktigt trasad själ), men det går inte att övertyga honom om det.
Det är fint ändå, att han har någon att ringa till, även om det är en stressad webbredaktör.
Det är inte så självklart. Jag har väl, om jag tänker efter, bara ett fåtal som jag okonstlat kan ringa upp.
Imorgon ska jag ringa min morfar. Inte för att det var särskilt länge sedan, men man vill med marginal hålla honom på rätt sida ”hur gick det för Sheffield U?”-strecket.
Victor Noring är klar för Herenveen. Martin Klette, hans agent, skickade ut ett pressmeddelande, tydligen.
Högtidligt. Klette glömde dock säkert att påpeka att Victor Noring – den tidigare supertalangen som tog över förstaspaden i Allsvenskan som 18-åring – ”trots att han bara är 23 år gammal redan hunnit med en imponerande mängd luddighet i sin karriär.”
Ska vi gissa på ett knappt halvår i Holland? Sedan känns det som att han är redo för trassel med löneutbetalningar i Turkiet- eller Grekland.
21-åriga supertalangen Jesé slet sitt korsband i tu mot Schalke. En liten tryckare i ryggslutet, och så tjoff: det eventuella VM-slutspelet i Brasilien byttes i all hast mot en väldigt icke-eventuell, tydlig rehabträning med gummiband och motionscykel.
Att det inte görs bättre korsband 2014. Vi kan klyva atomer – men inte få korsband att hålla för en liten ryggpuff.
Jag kan tycka att bara Roy Keane-mot-Alf-Inge Haaland-sparkar borde kunna sätta ett korsband ur spel i vår tideålder.
Det är väl privatiseringens fel. Och det ständiga journalförandet. Dagens läkare har ingen tid över till att forska i korsbandsförstärkningar.
På andra håll går dock utvecklingen väldigt framåt.

I en besviken utandning, tillsammans nu: ”Samtiden.”
(Tänk att slå sig ner med en sådan i passagerarsätet av en taxi; en helt ny nivå bland ”jag vill inte prata med dig taxichaffis”-markörer.)
Jag läser P-O Enquists ”Livläkarens besök” på väg in till jobbet. Den ligger därför på skrivbordet. Detta förvånar väldigt.
”Jag känner inte en enda människa som läser böcker”, sa en redigerare efter att ha tittat närmre på boken.
”Nu överdriver du”, sa jag. ”Det är klart du känner folk som läser.”
Nej, det gjorde hen inte.
En annan reporter förklarade att hen inte gillade att läsa böcker, hade bara läst två i hela livet.
Att det skulle bli ens grej, ändå, att man ”ibland läser en bok”. Det trodde jag inte.
När jag ändå nämnde den: ”Livläkarens besök” håller på att segla upp som den bästa roman jag läst.
Får man säga så i det här landet, eller måste man snabbt harklande tillägga att ”ja, om man inte räknar Millenium-trilogin, förstås”?
n’Per-Olof står på sin litterära topp här, även om jag är kluven till det ständigt återkommande greppet med trippla, trippla!!!, utropstecknen.
Det skakar väldigt, väldigt!!!, på bussen.
Något ska man väl ha emot sig. Det här är ju nämligen min fredagseftermiddag, min helg som står för dörren, och allt känns mycket bra.
Jag är nu ledig fram till söndag. Jag ska försöka skriva lite. Köpa mig ett gymkort. Spela en fotbollsmatch. Nästla mig in i Sportjournalistklubbens inomhusfotboll om fredagarna. Och, framför allt, umgås med – rå om!!! – hon jag lämnar åt somna-själv-femdagarsskift i moloken singular, hon jag lealöst faller ihop intill vid trerycket och hon jag nätt och jämnt hinner äta lunch med om arbetsdagarna.
Ojvoj, det ska bli fint. Ibland tycker jag att P-O:s trippla utropstecken verkligen tillför något, som när något tilläggs som är av yppersta vikt, någonting som formligen bubblar, mullrar!!!,  upp från avsändaren, som om människans fundament fått ord och kunde framföra dessa.
Som när jag pratar om att Tilde Jansson, hon!!!, den tjejen!!!!, är min, min!!!, och bara min!!!; då passar det.
Nu har tant med pantburkarna klivit av, jag är sist på nattbussen (ingen till Livgardet!!! Tänk om Ryssen kommer!!!): det var väl ett värdigt avslut på ett femdagarsskift.