Det bästa med att bo en bit utanför staden är att jag har 25 Torgny Lindgren-sidor in med pendeltåget, 25 Torgny Lindgren-sidor hem. 

Det sämsta med att läsa Torgny Lindgren är att man egentligen aldrig vill slå sig ner för att själv knappa ner svarta bokstäver på vitt. Man känner sig ovärdig. Man är inte redo.
Och det är väl inte helt optimalt om man numera arbetar (!) med att skriva.
Men så slår man sig ner i sin kontorstol och inser att vi har en del gemensamt, Torgny och jag. Han skriver tårdrypande om sitt sista möte med modern – jag skriver om en amerikansk rodelåkare som misstar en hund för en varg.
Men jag trivs. Väldigt. I förrgår träffade jag Erik Niva. Bara det.
I går fick jag, trots min ebarmligt enhövdade hals, liverapportera från båda OS-kvartsfinalerna – där Kristers ”Guden” Gudlevskis i den lettiska struten höll på att skriva historia.
Därifrån kan vi konstatera att min mor har lämnat familjens huskatts pseudonym och numera kommenterar…

… som Matts.
Det om det. I morgon ska vi försöka publicera ett par listor.
”Vilka listor?”, som Tilde frågar – varje vecka.