1. Charlotte Kalla (NY)

Hon ska förstås inte tilldelas bara Sundsvalls stads nycklar.
Charlotte Kalla bör omgående tilldelas hela landets nycklar.
Tänk att komma hem från jobbet och märka att du haft inbrott – och du ser att det är Charlotte Kalla som tagit sig in med hjälp av landets nycklar, som går till allt, och du ser henne sitta vid köksbordet och dricka upp all din mjölk och fippla med inställningarna på din pulsklocka.
Man skulle ju bli så glad.
Man blir så glad av Charlotte Kalla.
Om det finns någon människa på Sundsvalls kommun med någon form av grundläggande PR-lynne så bör ju Södra Berget-backen ganska snart bli ”Kalla-backen”, för att snabbt för evigt lägga rabarber på kopplingen mellan hennes OS-form och de tuffa backpassen i Sundsvall.
 

2. Ellen Page (NY)

Visst: mina ögon tåras så pass lätt att jag börjar misstänka att man på BB råkade tappa mig ner i en skål med finhackad lök.
Men med det sagt: viss fukt uppstod i ögongipan när Ellen Page, fantastisk i Juno!, kom ut som lesbisk efter ett väldigt fint tal:

 

3. Michael Sam (NY)

Jag kan inte amerikansk fotboll, men som jag förstått det så är Michael Sam en storstjärna på college – och klar för NFL till säsongen 2014.
Han spelar ”defensive end”; en tuff, bufflig, machoroll i machosporternas machosport.
College-jackor, röda muggar, öl på fat, vidrig kvinnosyn – ni vet: allt det där som verkar höra till.
Men inför draften kom Michael Sam, jämnårig med mig, ut som gay. Han blir, om han nu draftas, den förste öppet homosexuella spelaren i NFL.
Och NFL-bossar gick förstås genast, anonymt, ut och kritiserade hans val; ”det är en mans sport” och ”obekvämt i omklädningsrummet” och all den där barnsliga tjejbacills-artade retoriken.
Jag tyckte att Dale Hansen på ABC uttryckte det bra:

”You love another man? Well, now you’ve gone to far.”
 

4. Andrev Waldén (NY)

Jag tror att jag slår fast det nu: han är roligast på hela det svensktalande Twitter.
Och i går fick jag ögonkontakt med honom på redaktionen.
Han tittade flyktigt på mig, tittade ner – sedan tittade han på mig igen: den nivån av konkret stirrande bjöd jag alltså honom på. Ett iögonfallande, säkert till vissa delar kusligt, stirrande: som vore jag en gammal avlagd Popsicle-medlem.
Så många av mina finaste vänrelationer har börjat med att någon har suttit och stirrat på mig obehagligt. Det är således bara en tidsfråga innan han dunkar mig i ryggen och bjuder med mig på en sittning, där han sedan lär mig hur man blir rolig på internet.
 

5. Friskis & Svettis (NY)

Friskis & Svettis har alltid varit en gymkedja av folket. Jag tog själv mina första utfallssteg på gymmet i de arla tonåren och har alltid varit en förespråkare av att man inte ska behöva bli ruinerad av att vilja bli försedd med ett rum fyllt av järn och speglar.
Och nu, när träning går mot att inte lika mycket vara någonting man gör som någonting man berättar för andra om att man gör, så gör Friskis & Svettis så här:

Jag gillar Friskis & Svettis: ett finger av folket på den ådriga samhällsunderarmens pulsåder.
 

1. Ingrid Möller (NY)

Jag har länge sett fram emot dagen då Ingrid Möller bildar ett eget parti.
Det har ju bara varit en tidsfråga – och härom dagen hände det. Och jag har väl sällan blivit så besviken på en politiker.

Att som nischad politisk vilde starta ett nytt parti och inte döpa det till Politiska Vildarna eller Vildepartiet är så PR-mässigt uselt att det närmast saknar motstycke.
Ingrid Möller är Sundsvalls kanske mest kända politiker – enkom på grund av att hon som medelålders miljöpartist började rösta emot sitt eget parti och lansera sig själv som ”politisk vilde”. Det är det allra coolaste man kan vara i ett kommunfullmäktige – och kändisskapet och rockstjärnestatusen lät heller inte vänta på sig.
Nu startar hon alltså ett eget parti och döper det till ”Grönt perspektiv”: som vore det en syjunta för trädgårdsintresserade åldringar.
Tänk er Vildepartiet, politisk beteckning: (Vild), eller Politiska Vildarna, (PV): ett parti helt utan styrning ovanifrån – bara full vevning åt alla håll och kanter, med Ingrid Möller – Överstevilden – i bräschen.
Det hade blivit något, det.
 

2. Sveriges Radio (NY)

Vi nåddes av den här nyheten i veckan:

”Nicke” ny kanalchef för P1

Nicke från duon ”Nicke och Mojje” blir ny kanalchef för P1. Det meddelar Sveriges Radio i ett pressmeddelande. 
”Nicke är den enda helt opolitiska mediemänniskorna i Sverige. Låten ’Popcornfrisyr’ skär som en varm smörkniv genom det icke-existerande debattklimat vi vill ha inför valet”, skriver Sveriges Radio. 
Även Mojje var aktuell som programledare för P1 Morgon men diskvalificerades efter att det uppdagats att han i låten ”Tjejbaciller” sjunger att han ”inte bryr sig om tjejbaciller”: ett tydligt ställningstagande för heteronormen. 
 

3. Seven-Eleven (NY)

Jag gillar Stockholm överlag. Det finns människor här som är trevligare än någon annanstans i Sverige, nästan kusligt Johan Mühleggskt EPO-trevliga.
Men så finns det också denna reklam:

Jag vet inte varför: men jag hatar den.
Den reklamskylten, som jag går förbi på väg till jobbet varje dag, är det hittills sämsta med Stockholm. Det är någonting med hans blick, med hans rufsiga hår – något i det ”sköna” i att ha rumlat omkring men lyckas klimatkompensera detta med en snabbkaffe.
 

4. Krönikor (NY)

Hur många lokaltidningskrönikor om en och samma händelse tål Sverige?
För bara ett halvår sedan minns jag att jag trodde att krönikor var lokaltidningarnas framtid. Jag tänkte att ”jag läser ju väldigt få nyhetsartiklar med riktigt intresse – däremot slukar jag ju alltid en krönika, även om den är skriven av en konkret olycka”.
Nu spyr jag på att det ska kastas ut krönikor från exakt alla lokaltidningshåll och kanter – precis på slutsignal eller målgång. Där krönikören – som sett samma lopp som alla andra – i stort sett berättar vad som hände, med något litet tillägg (”det gjorde hon bra” om någon har gjort något bra, ”det gjorde han dåligt” om något gått snett).
Vem ska läsa alla dessa krönikor? Klickas dem? Läses dem?
Jag minns inte vilken tidning det här är ifrån, och Carl-Johan Goth är inte ett värre exempel än någon annan, men det här skickades ut direkt (direkt!) efter Kallas första silver.

Konsensus i rubrik: ”Smaka!”
Konsensus i pufftext: ”Smakarå!”
Vi klickar oss in i krönikan:
Rubrik: ”Har du smakat än? Smaka!”
Ingress: ”SMAKA!!!”

Sedan en redogörelse för vad som hände; den stora skillnaden jämfört med nyhetstexten intill är att han skriver dit två grattis i slutet.
Vari ligger mervärdet? Krönikan är död.
(Säger jag samtidigt som jag filar på en lång, tyckande text som till råga på allt inte ens har läsare. Men Kasslerlista är ju sedan gammalt det nya krönika?)
Nej. Har man skickat dit en krönikör på en minisemester så tycker jag att man ska göra som Västerbottens-Kuriren som drog på Gunnar Johnssons…

… succéboende!
Denna nyhet toppade man sportsidan med. Och jag tycker att, när VK varit så generösa att inte pluslåsa artikeln, vi bjuder på hela brödtexten också. Inte minst för att man i mittstycket, där man beskriver trasslet med hotellnyckeln, parerar den redan klassiska ST-artikeln om att ”Hästmannen berättade att han tyckte att landskapet i höjd med Gävle var stenigt”:

 

5. Henrik Zetterberg (NY)

Det var väl det tråkigaste skadebeskedet jag nåtts av sedan Jonas Wallerstedt skadade knäet våren –05.
Jag älskar Henrik Zetterberg. Det är väl den (sett till hur obotligt framgångsrik och bara vanligt rik han är) bästa människa jag någonsin fått sitta ner och intervjua. Vartenda ett av hans skäggstrån var ödmjuka; och där satt man med kal kind, tomt bankkonto, luspankt framgångskonto – och till råga på allt som (typ) en mindre jordnära människa.
Och så har han gått och dragit på sig en gammal gubbrygg och missar, 33 år gammal, hela OS.
Nästa gång är han alltså 37 och det… är ju ingen ålder för en hockeyspelare, hans kontrakt med Detroit sträcker sig över hans 41-årsdag!, men jag hade hemskt gärna sett honom leda Tre Kronor till guld i Sotji: något som skulle vara den största bedriften av en medelpadsk lagkapten sedan Erik Löfgren förde Selånger FK ur Division I Norra med den fasta handen av en Costa Concordia-kapten.