I kväll har jag åkt skytteltrafik mellan Sidsjön och Åkersviksområdet – fraktandes flyttlådor och annat, än lösare!, lösöre.
Jag tyckte verkligen att det var festligt under söndagen, kanske genom halva måndagen – att få gå lös med bubbelplasten och tejpen – men nu har det kokats ner till närmast kemiskt ren ångest (Å6O).
Så. Mycket. Saker.
Så. Lite. Tid.
Och skytteltrafiken stannades till råga på allt upp av en viss bom i tid och otid. En gång var bilkön så pass lång att bommen han gå ner, upp, ner, upp – och åter ner innan vi kunde passera. Trippeltåget! Det är inte varje dag.
Hur är det nu; om man inte gjorde något åt problemet ”förut”, då ”när det borde ha gjorts” – då är det bäst att aldrig någonsin åtgärda det? Då får det med gott klimatsamvete gärna gå ytterligare hundra år, tydligen.
Jag åberopar en ny stadsslogan:
