När jag vid femrycket skulle till att gå hem från skolan frågade Daniel ”Knosen” Andersson – anfallsknosen som gjorde 10 mål för Selånger FK i Division I ifjol (men som trots detta ännu inte gjort klar med någon klubb!) – ifall jag inte skulle med och träna.
Träna fotboll.
Det var inte igår. Det var inte i förra veckan. Det var inte i förra månaden.
(Det var, om jag inte missminner mig, i slutet av oktober – hemma mot Vasalund*.
*= Den matchen var också Daniel Anderssons senaste fotbollsberöring – och ”Knosen” lämnade säsongsfinalen på allra bästa knosmanér; genom att ta ett andra gult och omgående sätta sig i en bil och lämna Westhagen i vredesmod.)
”Ja”, sa jag. ”Jag vill träna fotboll”.
Väl på planen personifierade jag, förstås!, rimfrosten själv; jag hade vändradien hos en än större räktrålare än brukligt – och ganska snabbt märkte jag att det är en helt annan nivå i Selånger FK i år:
Jag hann inte mer än att sticka in näbben i kvällens första nickduell innan jag fick mig en armbåge över läppen – av en i samma lag!, till och med – varpå blodvite uppstod.
Titta: som Moses klöv vattenytan – så klöv Kristian Wedmark min överläpp.
Ojvoj, räknar med en respektingivande fläsknäbb imorgon.
Fotnot: Selfie-ration på denna portal vet nu för tiden inga gränser.
Detta är next level på selfies.
http://i.imgur.com/Pdsjznl.jpg?1
Ser fram emot ditt bidrag!