Jag jublade, jag också. 
”Vilket mål, vilket mål, vilket mål!”, skrockade jag som salig, Rioja-melerad Ralf Edström. 
Men sedan tittade jag på reprisen, tänkte efter i en milisekund – och insåg att det tyvärr måste dömas bort. 
Men hur tänkte ni andra? Vart på vägen i denna enkla, logiska tankekedja ramlade ni ner i diket? 

Här, målet:
Bollen studsar ut till Cheick Tioté som…

… får på en skaplig träff.
Men. Något står på. Vi får tyvärr sätta jublet i halsen; det finns en mandel i denna smäckra mannagrynsgröt.
Han heter Yoan Gouffran och han står, som vi alla vet…

... där, vid den bortre stolpen.
I bollbanan? Hm. Ja, det skulle man väl kunna säga…

… eftersom Gouffran spräckt en mjälte eller två om han inte hukat sig i sidan i sista stund och låtit bollen gå…

… ”igenom sig” – och in i mål!
Visst: Joe Hart hade inte tagit det skottet om planen varit folktom. Han hade heller inte tagit bollen om den gått under en på styltor stående Clownen Daff Daff eller genom magpartiet på en elitgycklande Carl-Einar Häckner: i alla situationer där Joe Hart inte redan vaktar den bortre stolpen när bollen avfyras så går antagligen Tiotés projektil i mål.
Men.
Det är väl inte frågan. Frågan är (eller borde vara) ifall Joe Hart påverkas i sitt målvaktsspel av Gouffrans position, och där är svaret ändå: ja.
Ja, ja, ja.
Ja.
Skulle Hart slängt sig efter bollen (som skulle stoppats av Gouffrans torso, om han inte fläkt sig undan) så skulle han kasta sig in i Gouffrans höftpart.
På-verk-ar spe-let. 
Vad många glömmer är den i rättsliga sammanhang gamla ”Mats Barkemo hemma mot Afonso Alves”-praxisen.
Jag har sällan varit mer besviken på www-världen än när jag nu inser att en ”afonso alves+mats barkemo gif”-bildgoogling inte ger ett enda resultat som visar händelseförloppet där den gamle GIF-högerbacken Mats Barkemo, 1,77 i Copa-lästen, stod och vakade under den ena kryssribban – men där Malmö FF:s Afonso Alves, pre-Middlesbrough och arabvärlden, ändå lyckades sätta bollen i just det kryss som Barken bevakade.
I Brasilien finns drygt 300 ord för ”den lilla glipan mellan kort, norrländsk ytterback och kryssribba”.
Om det nu skulle vara tillåtet att stå offside vid stolpar – bara man flyttar sig och låter bollen passera – så skulle denna ”Barken”-balk i fotbollsrätten kunna nyttjas i offensivt syfte: lag som ställer offensiva pjäser intill varje stolpe, bara de… inte ens flyttar sig, men låter bollen smita förbi sig.
”Öh. Vi påverkar ingenting. Tar ju inte ens i bollen. Skottet var rätt hårt å. Målisen får väl kasta sig huvudstupa in i våra höftpartier, kan ju inte bara anta att vi är offside. Vi är inte med i spelet, vi bara ’barkemoar’ offensivt!”, skulle de skrocka.
Och ni, som hävdar att Tiotés mål borde godkänts, skulle… tyckt att allt var i sin ordning.
Hade det varit en annan femma om Tiotés skott varit något lösare? Om hans vänsterprojektil varit en insidessmekning med högerfoten, som knorrat sig in i bortre – kanske mellan benen, eller under en hoppande Gouffran?
Nej, det är ju egentligen samma sak. Regeln borde vara densamma: man kan inte plocka in hastighetsmätare och mäta skottets kraft; står spelaren i skottlinjen så står spelaren i skottlinjen. Påverkar han spelet så påverkar han spelet.
Tyvärr: för vi blev berövade ett fantastiskt mål.
Men jag kommer alltid hävda att det var rätt bortdömt.
(Och om någon kommer dragandes med en regelbok: det går inte att lita på regelböcker i offside-avseende längre. Det här handlar om en ren ideologisk, tidlös och regelbokslös fråga)
Fotnot: Jag är förvisso en relativt saktfärdig mittbacksrese som alltid tycker att alla ska vara offside alltid.