”Ska vi inte ta en selfie på oss två, på nyårsafton?”, frågade Tilde (hon min flickvän, hon med de åtta tusen Instagram-följarna) innan vi lommade mot nyårskalaset.
Jag svarade förstås jakande, närmast tårögd av exponeringslycka och med illa dold entusiasm. Detta inte minst då nyårsafton är selfiens odiskutabla högtid. Aldrig är det så accepterat att – tillsammans med en gapande tom lyckönskningsfloskel eller ett än tommare löfte – skicka ut sin näbb i etern som på själva nyårsafton.
Och jag skulle alltså få göra det med Tilde, vars anlete med råge skulle klimatkompensera för mitt i en potentiell like-raket.
Så strax innan tolvslaget så småsprang jag omkring och letade efter min trolovade selfie-kompanjon. Vi hade ju nämligen ännu inte förevigat någon selfie, och de sista sandkornen av 2013 började rinna ner i grustaget.
Visst: jag hittade henne i godan tid, våra näbbar möttes på tolvslaget (”visst är det fint när näbbar möts”, som Karin Boye så fint beskrev det), och jo – det blev också en selfie på Tilde och hennes nära.

Tydligen.
Och okej, nej: jag skulle väl förvisso aldrig hävda att jag – ens på en bra hårdag (eller i ett bra hårliv) – skulle ta en tröja i den här formationen.
Men ändå. Vi hade ju sagt.
Och när hon på årets första dag (där jag höll mitt nyårslöfte om ett ”klädesfritt 2014” i 18 timmar och 47 minuter) ville ”se hur jag såg ut på FM” så visade jag henne skärmen och började förklara att ”du ser här, jag har 10 i huvudspel, 11 i markering, 11 i tacklingar…”, men jag märkte att hon ganska snabbt slutade lyssna.
Hon hade fastnat för en detalj.
”Men…”, började hon.

”… varför står det att du har hår?”
2014 är här, men livet går sin gilla gång.