Jag har spenderat eftermiddagen i Mittuniversitetets ”radiorum”.
Ett rum där man kan koppla telefonen till ett högtalarsystem och samspråka med medmänniskor – med hjälp av hörlurar och en mikrofon i näbbhöjd.
Och jag har aldrig någonsin känt mig mer produktiv. Jag har ringt folk som vore jag en dammsugarförsäljare på provisionsbasis. Jag vill bosätta mig i radiorummet.
(Det är dock oklart hur ett eventuellt bosättande skulle korrelera med att ständigt känna sig som en provisionsbaserad telefonförsäljare av dammsugare.)
Man är så fri att veva med nävarna i radiorummet.
Lite samma känsla som när Mac upptäcker att om man häller rödvinet i en gammal läskburk så spiller man inte lika lättvindigt:
”I feel that drinking wine out of a can is more condusive to my violent hand gestures when I speak.”
Men mest av allt gillar jag radiorummets väldiga telefonarrangemang för dess känsla av storhet och professionalitet.
Denna känsla:
