I morse, när jag åter 1) höll låda och 2) lärde ut svenska framför gymnasieeleverna på NTI-skolan, så berättade en elev att han sett mig på en basketmatch härom månaden.
– Ja, jag var där och skrev, va? Annars går jag inte så mycket på basket, svarar jag.
Då tar en annan elev till orda.
– Jag såg dig på en blogg, säger hon.
Ja, DET kan jag tänka mig att du har gjort, säger jag och skiner upp i det arroganta, oklädsamma leende som tillfaller blogginnehavare med väldigt skev självbild. 
– Det länkades till bloggen av en tjej jag känner och så tänkte jag att ”nej, men det där är ju min lärare!”, fortsätter hon.
*Erik Löfgren lyser i det här skedet av välmående och erkännande och känner att han måste veta vem det var som länkade – och varför*
Vem var det som länkade och till vad?, frågade han följaktligen. 
– En tjej jag känner. Hon länkade till ett inlägg med bilder på dig.
Okej?, frågar jag osäkert och är fundersam: en bild? Var det ingen genial text hon länkat till?
– Du satt på en buss.
*Bloggaren Erik Löfgren dör lite inombords när han inser att det inte är hans blogg som det har länkats till; att det inte är hans blogg som hon har hittat*
Jaha, jo, jag vet vilken blogg det är, säger han med illa dold besvikelse. 
Det är Tilde Janssons bildblogg hon har upptäckt.
Erik Löfgren är inte längre ens den störste bloggaren i sitt 30-någonting kvadratmeter stora hem.