GIF Sundsvall har till stora delar en trupp av allsvensk kvalitet. 
Men många fotbollsmatcher avgörs i straffområdena.
Tyvärr.
 
Man får nästan gnugga sig i ögongipan när man ser att Ari Skúlason, ordinarie isländsk landslagsman, fortfarande springer omkring i GIF-blått och genrepar mot Selånger FK.
Då också Simon Helg, Kevin Walker och Fredrik Holster blivit kvar har GIF ramarna till ett mittfält av klart allsvenskt snitt; ett mittfält som med sitt passningsorienterade, bollhållande spel tog Fotbollssverige med, om inte storm, så med en frisk bris under fjolårsvåren och sommaren.
Men.
Problemet är att så få fotbollsmatcher vinns genom ett idogt bolltrillande på mittplan.
Matcher vinns genom att göra mål, inte sällan i offensivt straffområde, och i den offensiva frontlinjen står GIF Sundsvall med en anfallsuppsättning som i dagsläget ser Division I-mässig ut.
Jag gillade verkligen Johan Eklunds vår i Allsvenskan ifjol; han snubblade in ett par bollar, han var en jobbig, fysisk närvaro i motståndarnas straffområde och han åstadkom ganska mycket med få uppenbara egenskaper. Med andra ord; en anfallare stöpt i klassisk, populär GIF-modell.
Men under hösten tappade han det mesta och under våren har formspiralen fortsatt nedåt. Dagarna efter att Tommy Nilssons ”Black”-jippo visade sig vara sponsrat av en chokladkaka väntade jag bara på att Johan Eklund skulle kliva fram och berätta att hans försäsong varit en PR-kupp för isglassen Calippo.
Inget ont om Petter Thelin, men att GIF Sundsvalls supportrar satt och höll tummarna för att man skulle lyckas knyta till sig en 18-årig Division III-målkung under transferfönstrets sista dag säger en hel del om klubbens anfallssituation.
För att ta steget upp i tunga, täta, jobbiga Superettan behöver man någon som petar dit avgörandet i snålblåsten på Domnarsvallen eller i hällregnet på Stora Valla.
Ifjol gjorde Brommapojkarnas Pablo Piñones-Arce 18 mål, Östers Freddy Söderberg 16 och kvalvinnande Halmstads BK hade både Gudjon Baldvinsson, 16, och Mikael Boman, 13, längst fram.
Jag har vänt min kulram upp-och-ner och ut-och-in under våren för att försöka räkna ut hur Pa Dibba eller Johan Eklund (i dagens försäsongsform) skulle kunna vara i närheten av de siffrorna i år.
Jag lyckas inte.
Min lösning?
För alla som såg Simon Helg löpa sönder Örebros backlinje från en forwardsposition i höstas borde svaret, under rådande omständigheter, vara glasklart: upp med honom på topp. Han är truppens bästa djupledslöpare och truppens mest kliniske avslutare.
Men det är tyvärr inte bara i den offensiva frontlinjen det känns osäkert.
Oscar Berglund är säkert Superettans bästa reflexräddare – han räddade åtskilliga frilägen ifjol, det får man inte glömma – men som sista utpost ger han fortfarande ett oerhört instabilt intryck. Han måste, sett till spelet i luftrummet, vara Sveriges kortaste tvåmetersman.
Bilden av den taffliga utboxningen i Rickard Magyars höftparti i höstas kommer att ta tid att sudda bort från alla GIF-sympatisörers näthinnor och det var tur att fingerslaget i bitkylan hemma mot Öster i cupen inte sågs av fler än ett hundratal åskådare.
Man har fått behålla stora delar av det som ifjol länge var en bra allsvensk trupp och ekonomin är ännu inte så pass körd i botten att man behövt placera kassakon Ari Skúlason i en fyndlåda av wellpapp på fotbollens bakgata.
Är det någon gång man ska gå upp igen så är det nog i år.
Men jag tror tyvärr inte på det.