Jag blev tvungen att flygplansläga mig igenom en nätverkskrånglande tågresa från Sundsvall till Stockholm för att kunna se matchen mot Helsingborgs i oförstörd efterhands-live. Jag har gjort det flera gånger tidigare – stuckit ner den digitala näbben i sanden som en evolutionärt nischad GIF-struts – och inte sällan har jag efter matcherna ifrågasatt vad det är man väljer att ägna sig åt här i detta sitt enda jordeliv, när man gjort sig ofoget att lämna radarn för att inte »förstöra« upplevelsen av en glåmig 0-0-historia mot Norrby i omgång sjutton.

Men inte ikväll. Jäklar vad jag tjoade och tjimmade och levde om igen, som på den gamla goda tiden: innan pandemin lade hela fotbollssporten i en tillsluten malpåse. Först skrek jag när Linus Hallenius drog till med vänstern i mycket svårt läge (han har en tendens att kunna lyckas med det i superettansammanhang), sedan när Pontus Engblom skulle ha haft straff, sedan när han skulle ha haft straff igen, och sedan under ungefär hela den andra halvleken när Giffarna föll ihop som en sufflé och det dittills så bleka hemmalaget tryckte på och bombade in inspel.

Och sedan som allra högst när Paya Pichkah fixade hem tre blytunga poäng åt ett Pontus Engblom-funktionsvarierat GIF. Min flickvän kände inte igen mig; hon hade inte hört mig skrika på det där sättet under hela den pandemiska fotbollstid vi varit tillsammans.

Jag vet inte vad ni andra hade för förväntningar på den här säsongen, men för mig var det ungefär det här jag hade hoppats på och sett framför mig: en överkvalificerad Linus Hallenius som bär hela lagets offensiv på sina lokalpatriotiska axlar och ett i övrigt stabilt och rutinerat kollektiv som klarar av att ligga rätt och klokt i den här typen av tuffa matcher mot toppkonkurrenterna.

Jag hade helt klart tänkt att ett par egna produkter i den tidiga 20-årsålder skulle få hoppa in i den här typen av drabbningar, men nog inte vågat drömma om att de tillsammans skulle kunna buffla in ett avgörande i slutminuterna mot Helsingborg borta.

Sedan år 2000 har GIF Sundsvall har fått med sig fler upphittade dartpilar från Olympias gräsmatta än klubben har fått med sig poäng från Helsingborg. Men Teodor Stenshagen, 20, knuffade undan sin bevakning och fläkte sig fram medan Paya Pichkah, 21, stötte in returen till 2-1 bakom den förre Manchester United-åldringen i HIF-målet. Och plötsligt har Giffarna, som jag räknat ut vid jag vet inte hur många tillfällen den här säsongen, tre poäng ner till kvalstrecket och en uppskjuten match i näven.

Det hade nog inte hänt om inte den hårt kritiserade Henrik Åhnstrand bytt spelsystem, men skrotandet av den baktunga och defensivt virriga fembackslinjen hade inte genererat tillräckligt i sig. För det är ju trots allt så att oavsett hur ett lag formeras så är det spelare som också ska utföra jobbet – och där har två av lagets i särklass mest kritiserade spelare lyft sig något alldeles oerhört på sistone.

Idag hade Helsingborg vänt 0-1 till 2-1 på ett par minuter om det inte vore för Andreas Anderssons strålande parad på Wilhelm Loepers friläge, i svallvågorna efter kvitteringen. Jag tror mycket saker om denna GIF-upplaga, men jag är helt säker på att ett Pontus Engblom-decimerat GIF-lag inte hade orkat rest sig efter en sådan dubbelmacka redan i inledningen av andra halvlek. Även mot Västerås häromsistens stod den tidigare hackkycklingen Andersson för en rent matchavgörande insats som bärgade de tre poängen.

Han har höjt sig något alldeles oerhört under den tid som segertåget börjat rulla och kombinerar yviga jätteräddningar med att helt plötsligt kännas lugn och trygg när han ska kliva ut och plocka ner bollar (vilket fram till alldeles nyligen kändes som kritiska högriskprojekt).

Och framför honom har en av Pirkt.se:s mest frekvent ifrågasatta GIF-spelare genom tiderna blommat ut och visat vad det är han verkligen kan. Alexander Blomqvist kommer aldrig bli en teknisk virtous som borde ha mycket boll vid fötterna och styra ett lags bolltempo i en särpräglad Eric Björkander-roll (där hävdar jag fortfarande att Joel Cedergren hade fel), men vad gäller att nicka undan bollar och vara i vägen för motståndarförsök har han just nu få övermän i superettan. Och det är trots allt den typ av kvaliteter som brukar vara centrala för en mittback. Jag vet inte vad det är som fått den skånske 27-åringen att börja röra sig med ett sådant självförtroende på planen (inte är det kringscrollandet på den här portalen, inte) – men den förvandlingen av honom från säkerhetsrisk till trygghetsnav har varit direkt avgörande för att Giffarna har lyckats skramla ihop femton poäng på fem omgångar.

Sju matcher kvar, tre poäng ner, en match i handen. För ett antal omgångar sedan var jag frågande till hur jag skulle kunna orka uppbåda energi till att ens fortsätta följa det här underpresterande laget hösten igenom – nu frågar jag mig snarare hur jag ska kunna ta mig till de ställen dit detta segertåg rullar.