I lördags eftermiddag loggade jag ut från alla typer av sociala medier och stängde igen flödet av notiser från allt och alla. Solen gassade och jag badade i havet i goda vänners lag under en av de enda lediga långhelgerna som jag kommer att ha tillsammans med min flickvän under denna sommar. Inte ens femhundra tillåtna skåningar på Vångavallen kunde få mig att avbryta samkvämet för att isolera mig framför Giffarnas bortamatch mot Trelleborg.

Så jag körde den gamla helstängda huvudlagsklassikern, som jag nästan alltid gör de gånger då livet kommer emellan mig och Giffarna. Jag applicerade alla de moderna sociala skygglapparna för att kunna unna mig matchen låtsas-live i efterhand, utan vetskap om någonting alls.

Nu har jag gjort det.

Och jag vet inte, men det hände någonting där i paus, när Henrik Åhnstrand sa till Discovery-kommentatorn att det som behövdes för att få utdelning på chanserna i andra halvlek var »composure«. Jag insåg att vi kanske inte på hela säsongen kommer att tala samma språk, han och jag. Ibland bokstavligen inte samma språk, men generellt heller inte samma språk vad gäller hur en fotbollsmatch sett ut eller vad som behöver göras för att förbättra saker och ting. Jag skriker på mitt gamla och säkerligen förlegade luta-sig-mot-räcket-på-vallen-sätt, medan han är inne i framtiden bland alla xG-siffror, WyScout-tabeller och engelska översättningar av vardagliga svenska ord.

Jag tyckte att vi kunde samtala väldigt bra inför säsongen, där han förklarade att hans vision egentligen är att totalt äga bollinnehavet som Pep Guardiolas lag brukar kunna göra, men att årets taktiska upplägg uttryckligen istället är byggt kring dessa sex ord:

Tanken. På. Att. Få. Ut. Max.

Och jag är helt överens om att Giffarna skapade något fler chanser i den första halvleken mot Trelleborg och att Linus Hallenius borde ha satt sitt halvplansfriläge när Daniel Stensson chippade igenom bollen och i det närmaste tvingade av Hallenius sin osynlighetsmantel.

Men att själva prestationen i den halvleken – eller i någon annan halvlek frånsett förstahalvan mot Vasalund – skulle vara ens i närheten av max är så otroligt främmande för mig.

Ibland får jag aktivt påminna mig under matcherna om att vi har Linus Hallenius och Pontus Engblom tillsammans på topp. Nästan ingenting, förutom i enstaka sekundaktioner här och där, tyder på att det inte skulle kunna vara en generisk snitt-superettanduo som Richard Yarsuvat och Robin Strömberg. Jag fick frågan av en kompis ifall det är så som matchgrafiken gör gällande: att Linus startar i en position något nedanför Pontus – och jag hade ingen aning. Det är alldeles för sällan man får se dem kombinera ihop tillsammans för att kunna utröna det utan moderna fotbollstaktiska verktyg installerade på datan. Tanken med 3-5-2-formationen var, enligt Åhnstrands egna ord, att just Hallenius och Engblom skulle »ha bollen så mycket som möjligt i ytor som är så bra som möjligt«. Inte ens om man översätter yta till engelska (»surface«, enligt Google Translate) borde man kunna få fram nuffror som stödjer tesen att seriens mest uppsnackade duo har boll i dessa områden särskilt ofta under matcherna.

Vi skulle också spela 3-5-2 mycket på grund av att vi hade superettanstjärnan Robert Lundström till höger, men har fortsatt med samma formation under alla de matcher då han lämnat ett Robert Lundström-format hål efter sig i fembackslinjen. Senast spelade vi med den till synes kantmässigt olämpade Nicklas Dahlström, fjolårets högerbackshackkyckling, som ensamt ansvarig för hela högerflankens offensivförmåga bara för att… ja, jag vet inte.

För att vi verkar ha bestämt oss på förhand. »Decided«, på engelska.

Och ingen kan väl påstå att Dennis Olsson, seriens klart bästa vänsterback ifjol, har växt ytterligare av att få kliva upp ett steg och lämna tryggheten som överlappande vänsterback för en luddigt hängande roll som någon form av defensiv semi-ytter.

Urban Hagblom kunde inte dölja sin belåtenhet över hur Giffarna fått välja och vraka på vad som varit sportchefernas marknad under vinterns pandemismittade övergångsperiod. Och visst har Erik Andersson en märklig förmåga att sniffa sig till (och missa) målchanser på förlupna bollar runt straffområdet, men är det någon som sett till honom i hans tilltänkta roll som spelförande och dominant mittfältskreatör?

Jag tycker inte ens – och det här är väl att svära i den GIF-färgade supporterskapskyrkan – att Daniel Stensson varit så väldigt bra på sistone.

Och jag tror, för egen del, att väldigt mycket har med den här mycket statiska, trögrörliga och inte särskilt chansskapande formationen att göra. Jag tror, för egen del, att det är dags att börja konstatera att den formation som var tänkt att få ut max av spelarmaterialet inte är så lämpad för att få ut max av det här spelarmaterialet.

Men jag har heller inte tillgång till alla de nya och moderna verktyg som verkar tyda på den direkta motsatsen.

Och så har jag erkänt lite composure.