Det finns ingenting som är svårare än att leda med 3–0 på Idrottsparken i Sundsvall. Det vet alla som satt på IP under hemmamötet mot IFK Göteborg under sensommaren 2012, då Giffarna under loppet av en enda kvart lyckades rasa hela vägen ner från mitten i allsvenskan ner till superettan.

Men ska vi på Pirkt.se för en gångs skull försöka fokusera på det positiva?

Efter segern mot Vasalund har vi någon form av maxnivå att jämföra alla kommande prestationer med.

Tidigare har jag mest tänkt att det borde vara väldigt lätt för Giffarnas mycket meriterade startelva att gå ut och styra och ställa i matcher mot superettanmotstånd (som i regel verkar utgöra luddiga hopkok av gammal allsvensk bråte och division 2-uppflyttade 22-åringar). Jag har mest tänkt att Giffarna kan kliva ut respektlöst och – om de nu ska envisas med att ha åtta man runt mittplanen – triangulera omkring i rappa passningskombinationer inte låta motståndarna låna bollen på konstgräset.

Jag har mest tänkt att det borde vara väldigt enkelt för Linus Hallenius och Pontus Engblom att kombinera sig förbi de ofta mycket begränsade mittbackspar som Engblom själv enkelt sprang igenom ensam i fjol. Jag har mest tänkt att Dennis Olssons och Pontus Engbloms inlägg-avslut-samarbete allena borde kunna borga för att Giffarna kan bygga på ett somrigt smultronband av segrar.

Visst hade vi sett ganska tydliga intentioner av vad det här laget är kapabelt till i premiären mot Helsingborg, men det var först under matchens första fyrtiofem minuter mot Vasalund i lördags som vi verkligen fick raka och tydliga svar:

Jo, det här GIF-laget ska kunna vara så här pass dominanta mot den typen av superettangäng som ser ut att ha häftats samman med en Kebba Ceesay, en Denni Avdic, ett par gem, en Jimmy Durmaz-brorsa och en kommunalt uttjänt häftapparat.

Vi gör rätt som i viss mån förväntar oss det.

Det ska förstås inte alltid gå så enkelt att vi mot varje svag motståndare seglar iväg till en 3–0-ledning innan tjugo minuter är spelade, med utdelning på nästan vartenda skott, men vi ska kunna vara precis så dominanta och så bestämda när vi går ut för att hämta hem tre poäng.

Det tog alltså inte ens en minut innan Daniel Stensson sprintat fram i pressen och motläggat fram bollen till Pontus Silfver som en-tusch-serverade Linus Hallenius i den typ av två-mot-två-läge mot mittbackarna där vi faktiskt har rätt att kräva en hel del.

Så dåliga är många superettanbacklinjer. Så bra ska Linus Hallenius och Pontus Engblom vara tillsammans med en fotboll, rättvända mot ett mål.

Pontus Silfver hockeyassisterade också läckert till 2–0-målet under vad som måste ha varit hans bästa halvlek sedan hemflytten förra året. Och nog för att Vasalunds försvarslinjer såg ut att vara ritade av någon gravt darrhänt, men allt det där snacket om att bryta av det kortare spelet med längre bollar (det som hittills ofta resulterat i ett resultatlöst virrvarr av felbeslut) är väl tänkt att mynna ut i ganska precis det där. Två anfallare som båda pressar ner motståndarnas backlinje, en lyftning, ett fint Hallenius-beslut, föredömlig påfyllnad från mittfältet – och så tack och Erik Andersson-godnatt innan matchuret hunnit slå fyrsiffrigt.

Det här GIF-laget kan, till och med fembackslinjeformerat, låta bollen göra jobbet så snabbt och effektivt att det öppnar den typen av luckor i motståndarförsvaren, som en Silfver kan chippa in i eller, ännu hellre – som en Dennis Olsson kan precisionsdunka in inlägg i.

3–0-målet var ett närmast övertydligt typexempel på vad jag faktiskt förväntat mig den här säsongen: att vi har många mål och följaktligen också segrar att uthämta bara på att vi sitter på både seriens kanske främsta inläggsfot och seriens mest kliniska avslutare. Det tidiga inlägget satt stenhårt mellan de rödklädda backarna och på läppen på Engblom och avslutet fick ett par nättaksmaskor att tänjas till bristningsgränsen; hade scenen regisserats som en Erik Löfgren-sanndröm hade det ropats »bryt!« på grund av ett närmast parodiskt överspel.

Så kommer det inte alltid se ut, förstås, men det finns en strid ström av mål att hämta utifrån den källan (visst var det Olssons fot som prickade Engbloms språngskalle också?) – men de kommer inte tillåtas uppstå ur ett vakuum.

Det är först när Giffarna lyckas flytta motståndarna tillräckligt, med ett beslutsamt och snabbt passningsspel, som det kommer uppstå exempelvis Dennis Olsson-luckor för de tidiga inläggen eller de överraskande djupledslöpningarna (han borde serverat Engblom ett till, när Erik Andersson smekte fram bollen). Det är först när Giffarna verkligen går ut och tar tag i bollinnehavet och ser till att ha en ordentlig rörelse med och utan boll som det kommer öppna upp sig lägen på det där sättet.

Och det vet vi nu, efter Vasalunds-matchen: att det kan de göra. Vi har nu en fyrtiofem minuter lång instruktionsfilm över hur den här stjärnspäckade GIF-elvan ska kunna saxa över en slå-bottengängs-ribba i årets superetta.

De första 18 minuternas effektivitet kommer man förstås aldrig kunna kräva eller knappt ens hoppas på, men den första halvlekens frenesi, bestämdhet och tempo kan man faktiskt kunna ha som förväntning på det här GIF-laget under fortsättningen av den här serien.

(Och med den måttstocken – och med nästan alla andra tillgängliga – så var förstås den andra halvleken alldeles otroligt underkänd. Men vi vet att det inte finns något svårare än att leda med 3–0 på IP. Och vi vet ju att Davor Blazevic egentligen når upp till ribban.)

Vi behöver inte längre filosofera kring hur bra den här GIF-upplagan borde kunna vara mot svagt superettanmotstånd – vi kan peka på Vasalunds-insatsen och kräva något som liknar det för att vara helt nöjda.

Till sist vill den portalägaren – som är ungefär ett dygn sen med den här slappt ihoprafsade och ovanligt snällt vinklade analysen – berätta att han för första gången på väldigt länge sveptes med i ett måljubel. Det räcker bevisligen med så lite som åtta supportrar på läktaren – som Patronerna fick välja ut med omsorg – för att locka ur den annars så avslagne hemmasittaren ett ordentligt tjoande vid ett tidigt 1–0-mål.

Fotboll är en folk-på-läktaren-sport. Jubel är en flockaktivitet.