Ännu en vecka har passerat och några riktigt svaga spaningar har legat och gonat till sig under veckan, lite som min vän Johan Martinssons kokning gentemot McDonalds vid tågstationen hade fått ligga och bubbla under ytan hos honom innan Pirkt.se äntligen gav honom chansen till ett kaskadande utbrott. Intervjun var inledningsvis tänkt att fungera som ett delmoment i succékonceptet Fredagsveven™, som tänkt ta medelpadska marknadsandelar nu när Björn Brånfeldts stående fredagskrönika försvunnit ur Mittmedia-koncernens utgivning.

Men Fredagsveven™ är inte ett utrymme för viktig och djuplodande journalistik som går till botten av den fel-levererade papplådan med pikant El Maco-krydda, utan en friare konstform där lösa hugskott till spaningar kastas ner som hårda kolor i en cyberkrater av mänsklig icke-närvaro.

Så även denna vecka. Vi börjar med det alltid lika aktuella hälsoämnet. Speciellt under rådande pandemi och allt det stillasittande som isoleringen medför så är det förstås av godo att Stockholms Stad gör sitt för att försöka lyfta möjligheterna till lite spontan egenträning i hemmets trygga vrå.

På affischer runtom i staden ser man en öm moder som begår »utfallssteg« när hon hjälper sin lille knodd att knyta skorna i hallen eller en mysig trädgårdspysslare som utför »marklyft« när hen skottar upp lite jord med spade. Fyndigt, trevligt, mysigt och kanske till och med bra och viktigt.

Jag stöttar alla typer av kampanjer som främjar liv och rörelse. Detta är trots allt en portal som tillhör en före detta fotbollsföreningsmänniska och en mittback som ett tag svävade omkring i det mellanförskap av semiprofessionalitet och fritidssyssla som bara division 1-vardagen erbjuder den postgymnasiala ungdomen.

Men det här är också – vilket blivit allt tydligare i takt med att min politiska medvetenhet tagit steg framåt och min skalpvegetation tagit minst lika många steg bakåt – en portal som tillhör en flintifierad individ. När man rent identitetspolitiskt kategoriserar sig själv som flintifierad och samtidigt har utvecklat en ett visst tycke för matlagning och uppskattar att stå i köket så är det outsägligt trist att Stockholms Stad ska behöva…

… porträttera oss så här: som muskelmän som inte kan lyfta pastavattnet av spisen för den välkokta al dente-pastans skull – utan som gör det i en ren skenmanöver för att i mjugg få in lite discogymmnade av överarmen.

I veckan briserade också nyheten att Bulletin, den nya nyhets- och opinionssajten som skulle bidra med något så efterlängtat och nyskapande som ett blåbrunt och konservativt medialt perspektiv på samtiden, har knyckt artiklar av etablerade mediehus utan att ange i artikeln att nyheten var hämtad någonstans ifrån.

Den nye chefredaktören Ivar Arpi (med vad vi inom den flintifierade rörelsen brukar kalla för ett bulletinskt hårfäste) gick ut och berättade att personen som skrivit på nyhetssidan var fel person och att han dessutom hade fel hjälp från sina chefer, men att personen nu omlokaliserats.

Det kanske är sunt. Det är ett sätt att hantera krisen. Men varför inte bara omfamna den namnmässiga likheten med den gamla mediekanalen Bullen, och sedan löpa den linan ut och göra det till hela sin publicistiska idé att börja alla artiklars sidhuvud med en standard-disclaimer om att »det är inte reportern i artikeln som har skrivit texten«?

Allt som skiljer Bulletin från Bullen är väl en stavelse och ett typsnitt som en ukrainsk nazistgrafiker ser ut att ha hittat i sitt gamla kartotek, och det lilla faktumet att de inte har anlitat Martin Timell än. För det är väl bara en tidsfråga innan en uttalad genusvetenskaps-ifrågasättare som Ivar Arpi tillsätter en krönikörroll som går ut på att TV4-män ska få vara TV4-män i redaktionella badtunnor.

Det här är en portal som inte gjort sig känd för mycket, eftersom läsekretsen är snävare utformat än ett Löfgrenska släktträdet (den senaste taktiken för att nå spridning är att parasitiskt suga sig fast vid Medelpads allra starkaste clout-värddjur genom att låta Johan Martinsson få fritt spelrum). Men om den gjort sig känd för något så är det nog en enveten skepsis kring 16 Weeks of Hell-kulten, där bland annat årslistan över 2020 lyfte den otroligt icke-eftersträvansvärda håglöshet som skaparen Tony Andersson utstrålar. Grundaren till konceptet går själv omkring med en lyster man sällan finner hos den som har ett stadigt mål mat om dagen och ofta har jag tyckt att skillnaden mellan före- och efter-bilderna på magen hos någon gammal sportprofil i 50-årsåldern primärt har haft ljussättningen att tacka för de upplevda åtstramningarna.

Men så i veckan så flimrade det förbi en nyhet om ett av 16 Weeks of Hell-träningens allra första affischpelare: den gamle ytterbacken Pontus Kåmark.

Det här var min reaktion när någon försökte lura i mig att den där nyblivne pappan var den gamle tv-studio-trinde expertkommentatorn:

50 är det nya 30, konstaterar Kåmark i artikeln och det må vara sant.

Men den som har koll på sin Pontus Kåmark-historik bör i så fall ställa sig frågan: vad i hela jävla helvete är 45?

Åldern då man bevisligen rider omkring barbröstad på BetClic-korvar för korv-med-brödfödan?

Jag har inte lyssnat och kommer nog inte göra det heller, men är man inte lite trött på det här med att två kändisar alltid måste ha en podd ihop?

Och när man nu gör en enorm Spotify-satsning med två otroligt stora namn – kan man då åtminstone försöka namnge den ordentligt?

Veckans Gift vid första ögonkastet gav oss inte mycket information som vi inte redan hade, men i all stelhet som omgärdade vad som måste vara ett av norra Europas allra minst frejdiga par så tycker jag att den här figuren – som inte ens tillhörde den inre cirkeln utan lanserades som »mormors man« – förtjänar ett hedersomnämnande då han på ett optimalt sätt bidrog till alltings stelhet genom att uppmana till allsång till en egenskriven låt med vad som verkade vara egenskriven melodi.

Om jag på ålderns höst samboskapar in mig i en ny släkt så kommer dessa stackars barnbarn önska att de aldrig gift sig, när jag kopplat upp mig mot webbkameran och uppmanar till alläsning av gamla Fredagsveven-spaningar, omskrivna till nordgermansk gammal knittelvers.