Det känns som att det är så väldigt lätt att allting glider ihop under pandemin, som att dag och kväll glider in i varandra och tyvärr också som att vardag och helg lätt sammanblandas i en enda grådaskig röra.

Därför – och bara därför, då inte en enda av ekonomins erkända mallar för tillgång och efterfrågan har krävt det – känns det som rätt tid att återlansera det gamla beprövade floppkonceptet Fredagsveven™ på Pirkt.se. Nylanseringen ska inte ske med någon sorts pompa och ståt, tvärtom; den ska bara ligga här, tänker jag, varje fredag, efter att jag firat in helgen genom att Kermit-smattra ner veckans top-of-mind-spaningar i vad som mer ska vara en rituell helgtagningsprocedur än en litterär skapelse.

De fem vardagarna har passerat, helgen är kommen: veckans insamlade intryck ska kastas ut, likt hårda pappkolor som strösslas ner i en krater av mänskligt avståndstagande.

Och när någon råkar väl snubbla in här – vare sig det är någon GIF Sundsvall-intresserad medelpadsk farbror, en Löfgrensk farmor eller en baltisk köpman som förvirrat sig över faktumet att »pirkt« är lettiska för »köpa« – så ska det vara som att slå upp dörren till ett låst och oupplyst rum, där någon stått och vevat med en roller i fullkomlig blindo:

Svensk skidskyttesport är inte vad den en gång var, innan Magdalena Forsberg gick ur skidskyttetiden och trädde över till den andra sidan. Just vad »den andra sidan« faktiskt innebär har ju sysselsatt mången filosofer och teologer genom tiderna, men inom skidskyttesporten är den andra sidan att dela kupé med ett av tidernas minst eftersträvansvärda sällskap:

Coronapandemin har fört med sig ett oräkneligt antal negativa aspekter för det svenska samhället, men den har – om vi ska försöka se det från den ljusa sidan – åtminstone hållit det här deppiga hopkoket borta från vägarna och istället förvisat The Poodles-Kicken och Så Ska Det Låta-pianisten till Zoom-verktygen.

Häromdagen hörde jag på radion hur Sebastian Samuelsson förklarade hur nöjd han var över det svenska bronset i singelmixedstafetten eftersom det »inte är lätt att ta medalj« i just singelmixedstafetten i skidskytte.

Men jag kan faktiskt inte tänka mig så många enklare VM-medaljer att ta, än i just idrotten skidskytte, i just den nya och ännu inte OS-certifierade grenen singelmixedstafett. Och även om jag nåtts av en viss glädje över medaljerna (Vinterstudion-sekterismen är sjukligt stark i det här landet; ett enfrågeparti som bildats för att SVT skulle rädda Vinterstudion från att bli uppköpt av Viaplay hade nog kunnat få egen majoritet i ett riksdagsval) så känns det som att skidskyttevurmarna inte är riktigt nöjda; de tycker att folket borde vinterbada i fontänerna över varje VM-brons. Därför verkar de försöka lansera en ny, forcerad och rekorddeppig rivalitet med Ukraina:

För alla oss som vet med oss att vi lever på lånad relationstid, eftersom vi träffat vår partner via en dejtingapp, så var det en högtidsstund under torsdagskvällen, då den nya säsongen av SVT:s Gift vid första ögonkastet hade premiär; programmet som man oundvikligen verkar behöva vända sig till i det långa loppet, när ens flyktiga dejtingapprelation med 99-procentig sannolikhet tar slut. En app- eller datastyrd matchningstjänst kan förstås aldrig, hur mycket AI-teknologin än utvecklas, bli så finkalibrerad att den skulle inse att två människor antagligen lär trivas tillsammans om de båda beställt hem olika tavlor om hur mycket de älskar tacos från samma tacokonstfabrikör.

Jag hade försvinnande få spaningar från själva avsnittet, förutom faktumet att mina knäproblem (som jag drog på mig vid nyår) faktiskt – för första gången på år och dagar – fått mig konkret sugen på att gå ut och springa, men att gårdagens inslag med den rödlätte sprätten Lars tog död på nästan allt sug igen.

Det finns någonting i joggandet, absolut, men det finns också någonting alldeles för Ulf Kristerssonskt i samtidens och Lars syn på joggande.

Min vän, som på den här portalen brukar gå under namnet Den Bilburne Befruktaren, bidrog dock med en spaning som jag tyckte precis letade sig över den lågt satta +++-ribba som krävs för att placera sig i ett inlägg som ju mycket mer ska förmedla framåtrotation in i helgen än någon typ av litterär kvalitet. Hans spaning var den att grävmaskinisten Johan, 31, delar samma ögon som den klassiske Stock Photo-meme-mannen Hide The Pain Harold.

Det ska bli mycket intressant att se hur hans fru reagerar på att få dessa ögon i nästa avsnitt, ifall de ser ut att undantrycka samma missnöje vid altaret. Vi säger tack till den trogne Fredagsveven™-läsaren och bidragaren Den Bilburne Befruktaren för detta habila +++-innehåll.

Jag undrar ofta hur det hade varit att växa upp idag. Hur jag hade blivit som person, i en era av smarta telefoner och digitala lösningar? Hur hade jag varit idag ifall jag inte suttit vid den stationära pojkrums-PC:n och gång på gång utfört den klassiska logga in-logga ut-logga in-logga ut-manövern på MSN Messenger i hopp om att försöka uppbåda intresse runt min www-person, utan istället kunnat publicera mig rakt ut i TikTok-etern? Eller hur hade min syn på sex och samlevnad påverkats av tillgången till 2020-talets aldrig sinande ström av nakenhet, istället för den verklighet jag växte upp i: där jag levde med en konstant rädsla för att Säpo skulle slå in radhusdörren på grund av att jag använt familjens skrivare för att skriva ut en Altavista-bildsök-sammanställning bestående av miniatyrer av bilderna från en »naked woman«-bildsökning där man kanske, om man ansträngde sin unga blick till det yttersta, kunde urskilja konturen av ett naket kvinnobröst?

Sådana frågor får vi aldrig veta svaret på, men i veckan slogs jag av en än mer omskakande tanke: hur hade min personlighet sett ut ifall jag inte behövt växa upp bland tandreglerare på en tandregleringsklinik?

Hur mycket hade inte mitt jag förändrats i grunden ifall jag kunnat behandla Sundsvalls sockens allra mest bångstyriga tandrad via länk, hemifrån sofflocket?

Till sist: lite konsumentupplysning för de hugade. Från och med nu kommer storsatsningen på liverapportering av vårens GIF-matcher finnas på en specifik flik på portalen, efter att redaktionen – efter bara snart åtta år av portalinnehav – kommit på att man kan använda sig av uppdelningar och kategorisering av det som annars bara blir ett virrvarr av innehåll.

På den nischade underportalen www.pirkt.se/gif, som man når via att klicka på fliken »FÖLJ LITEGRANN OM GIFFARNA 2021«, kommer liverapporteringsfönstret att få ligga, så att det inte hela tiden behöver poppa upp och hemsöka alla de andra [källa?] som letar sig in på portalen för att läsa spaningar om skidskytte och Gift vid första ögonkastet.

Det är en mycket spännande satsning på en ny domän som på sikt kanske kan ta sig in bland de, säg, fem främsta fotbollsportalerna i Medelpad, men det är varken den mest spännande eller den mest beundransvärda satsningen som just nu pågår runt den sundsvallska fotbollen.

Den står Jan Persson för: eldsjälen som gör allt det jobb med den lokala fotbollen som den rikstäckande koncernen Mittmedia tagit sin journalistiska hand från – och det som gravt synskadad. Nu är en ny hemsida på väg upp, vilket Persson kungör på det allra mest Jan Perssonska av sätt:

Varje gång den här portalinnehavaren ifrågasätter det rimliga i att han genom åren publicerat hundratusentals, kanske miljoner???, tecken om medelpadsk fotboll på en portal som ligger utanför det etablerade medieflödet så tänker han på att Jan Persson säkert publicerat det tiodubbla – och detta med en ledsyn så svag att den tvingar honom att stå dubbelvikt över pannan, med flottet säkert stänkande upp i näbben, för att kunna avgöra när fläsket är färdigstekt.