I somras fyllde jag 30 år. Till sommaren fyller jag 31.

Jag minns att jag en vacker sommardag under sommaren 2015, två år efter att jag lagt mina organiserade seriefotbollsskor på hyllan*, klev ner på Kallhälls IP:s otroligt välskötta gräsmatta med en fotboll och att jag i solgasset och den vätskeutdrivande värmen formligen förlorade mig i den typ av boll-och-fot-trans som jag nästan bara sett drabba den gamle trixaren Touzani (en modern och nederländsk Tomas Lundman-figur som gjorde sig ett namn på diverse Windows Media Player-filer i mappen Mina mottagna filer på mitten av 00-talet).

Det må ha varit en otroligt dyster scen för alla förbipasserande (en gammal och gikthärjad mittback som står och överstegssnubblar sig framåt i bitter singular), men mitt i denna nykläckta passion till fotbollen – till lädret, som jag och Tomas Lundman säger – så kände jag bara att »jag är ju bra på det här«. Snurrfinterna satt som på ett smäckert smultronstrå, fötterna kändes lätta, den bultande portvinstån gick an att parera. Och så tänkte jag för mig själv att det kanske var synd och skam att kassera all dessa tusentals timmar av målmedvetet fotbollsnötande; synd och skam att inte försöka göra någonting mer av faktumet att man i de tidiga tonåren åkte ner till Westhagen efter skolan för att träna långbollslyftningar mot ett staket där en barsk men mycket kunnig man från Västerbotten satt upp en liten ring av maskeringstejp att sikta mot. Jag tänkte på det, dessa evinnerliga lyftningar mot tejpringen, och på att jag en gång faktiskt fick mitt verkliga erkännande på elitfotbollsarenan, då Sören Åkeby under en långbollsövning berömde mitt tillslag genom att säga att jag »kanske borde ha satsat på fotbollsgolf«.

Jag kände – där och då, på Kallhälls IP, i en feberdimma säkert lika framkallad av värmeslaget som av den barnsliga känslan av riktigt gräs under dobbarna – att jag kanske hade mer att ge på fotbollsplanen. Och så tänkte jag följande tanke:

»Fan, jag är ändå bara 23.« Jag minns hur jag joggade vidare, med bollen vid fötterna. En snurrfint till, en rapp Cruyff-vändning.

Sedan slog det mig: det var sommaren 2015. Jag var tjugofem år gammal.

Tjugofem.

Inte alls tjugotre. Tjugotre hade varit för två år sedan, då jag kröp fram en sista säsong i ettan.

Det var som om mitt icke-fotbollsspelande hade fått för mig att jag stannat
i åldern: att den Erik som satt och halvsovit sig hem på nattbussen från Aftonbladet-redaktionen må ha fyllt 24 och att han som satt och plitade ner notiser på TT må ha fyllt 25 – men att mitt nyuppväckta Touzani-jag på Kallhälls IP hade Elon Musk-frusits ner i en köldsarkofag dagen då jag lämnade division 1-degraderade Selånger FK som en Costa Concordia-kapten om den sjöhavererade natten.

Sedan dess har jag inte gjort samma misstag igen. Aldrig underskattat min
ålder. Och kanske aldrig hittat in i det typ av boll-fot-flöde som (om jag inte
haft tillräcklig självmedvetenhet) hade kunnat rendera i en suddig .wmv-fil i någons Mina mottagna filer-mapp.

Nu är jag fullt medveten om att jag fyllde 30 i somras och att jag fyller 31
i juli.

Och nu står det också helt klart att detta faktum börjat få sina konsekvenser.

Dagen innan nyårsafton skulle jag – förhandsstärkt av den årliga »nu tar vi
nya tag inför nästa år!«-tanken – göra mig ett litet hemma-träningspass där jag inkorporerade ett par övningar som min före detta fotbollskropp brukat klara av, på den tiden då min lekamen flöt omkring i det elitidrottsmässiga
mellanförskapet (lite på samma obegripliga sätt som när Matthew McConaughey flyter omkring bakom biblioteksböckerna i Interstellar; de som tittade på från utsidan kunde även i mitt fall drabbas av en tidslig och rumslig svindel när de insåg att jag tillhört två olika superettantrupper utan att ens få beträda spelplanen en enda gång).

Men döm av min besvikelse när min 23-åri, förlåt, snart 31-åriga kropp
knakade till när jag lade precis hela min tyngd över det ena knät i ett försök
att från liggande ställning slunga mig upp på ett ben.

Jag skulle kunna ha självinsikt nog att inse att min kropp inte är vad den
än gång var och att min tyngd (min enda kvarvarande egenskap som gör att jag fortfarande, på ren orch-likhet, kan konkurrera om en starttröja på Gruesome Four Four Twosome-mittfältet i Korpen Södra Vardag Division 7) i alla lägen borde fördelas jämnt över mina leder och broskbitar (jag har inte gjort ett ordentligt frånstamp med min vänstra giktbelupna tå sedan jag nöp ett DM-brons i höjdhopp i nian).

Men även om jag nu inser att jag blivit gammal och inte lever i någon
Touzani-feberframkallad förnekelse så var jag ändå snabb med att leta anledningar till min kropps knekande och knakande.

För jag hade en så väldigt stor anledning. Hela hösten hade jag gått och burit på en stor anledning. Bokstavligen burit.

Först förra veckan var jag och lämnade igen alla de nycklar som hörde till
mitt höstgebit som idrottslärare på en kommunal högstadieskola. Fram till dess gick jag runt med en knippa som fått den allra mest meriterade av gamla vaktmästare att höja imponerat på ögonbrynen. Jag räknade till totalt tjugofyra nycklar på knippan.

Tjugofyra nycklar som dagligen trycktes ner i en byxficka på min högra sida
av kroppen – precis den sida vars knäs ledband nu sade ajöss vid en simpel
övning. Det är inte konstigt att man ser ett samband. Det är klart att det
måste ha påverkat, att varje dag under en hel höst ha gått med ena låret
nedtyngt av en metallansamling av så imponerande storlek att man näppeligen sett dess like sedan man spelade kula på skolgården och någon tog fram en ordentlig dank.

Det finns en scen i It’s Always Sunny in Philadelphia där karaktären
Charlie står inför en låst dörr som han aldrig stått inför tidigare och halar
fram sin egen nyckelknippa för att testa sin egen hemnyckel i det okända låset. När han får högljudd kritik för det tidsödslande och onödiga tilltaget utbrister han »Well how many possible lock combinations can there be?« följt av en förklaring om att »Well eventually they’re gonna overlap« innan han till slut – när nyckeln inte passar – konstaterar att det åtminstone var värt ett försök. Det blir upprört bland Charlies kamrater i scenen och det kan man tycka är med rätta, men med en knippa av min storlek hade de låtit honom göra ett ärligt försök utan tillstymmelse till hån eller smädelser.

Med tjugofyra nycklar är känslan att man alltid har chansen. Eventually they’re gonna överlappa. Med en tjugofyrataggare står man aldrig helt chanslös inför någon dörr.

När jag var liten ska jag, efter att ha läst Karin Nymans barnbok Jag kan köra alla bilar, ofta ha sagt till min högläsande farmor att jag skulle kunna köra just alla bilar när jag blev stor: att jag skulle skjutsa runt henne i allt från gamla Volvo-bilar till framtidens rymdinspirerade svävare. Så blev det verkligen inte. Ofta har jag problem att ens förstå hur man startar en nyare bil (de svävar inte, år 2020, utan det mest framtidsosande vi fått oss är att de tagit bort nyckelvredet) och sätter mig enbart i nödfall på förarplatsen hemma i Sundsvall. Jag lärde mig aldrig att köra alla bilar, nej, jag lärde mig ingenting inom något fält så bra som den där lille självförtroendestinne lille pojken i barnboken påstod sig göra, men med tjugofyra nycklar i min ena ficka kände jag för en höst att Jag kan öppna alla lås. Det var en otroligt förlösande känsla av att äntligen bemästra livet.

Men det är förstås, för att fortsätta på metallspåret, ett tvåsidigt mynt.

För tack vare denna knippa har jag under månader av gympalärarskap gått och blivit snedvriden i hela underkroppen. Man behöver inte vara ordinarie i Naprapatlandslaget för att förstå att jag blivit kroppsligt skev på ungefär samma sätt som George Costanzas välfyllda plånbok ledde till väldiga ländryggbesvär.

Tyngden från höger byxfickas metalliska mastodont har utan tvekan orsakat en kronisk krängning i höftpartiet som sakta men säkert gjort hela min kropp skev. På samma sätt som droppen urholkar stenen så nöter den riktigt imponerande gympalärarknippan till slut ner även de mest robusta och symmetriska lårkonstruktioner, vilket dagen före nyårsafton fick mitt inre ledband att ge vika. Jag har åkt på metallficka, som jag tror är den osteopatiska benämningen, vars framkallade skevhet i sin tur lett till ett skadat knä.

Och jag som skulle ta tag i löpandet den här vintern och våren, för att sedan försöka släpa min gamla kropp genom Göteborgsvarvet.

Som tur var kan man ju träna hemma, tänkte jag, och klickade på en enda Youtube-hemmaträningsvideo, men plötsligt var alla mina flöden fyllda av reklam för en gummiboll som skulle förvandla mitt huvud (det enda jag har att jobba med ovan klädlinjen under vintertid) till en ådrig köttkub med hjälp av bara lite dagligt träningstuggande:

Och är det något jag inte har råd att åka på, efter att nu äntligen ha fått lösgöra mig från säkert femton av nycklarna och därmed blivit av med min metallficka, så är det en bristning i trynet.