När man spelar datorspelet Football Manager, där man har tränar- och sportchefsansvaret för ett lag i valfri liga, så kan det ibland dyka upp situationer där du i din trupp saknar spelare som kan utföra vissa uppgifter. Du kanske har tre målvakter skadade i förstalaget och därmed ingen som kan vakta kassen — då hjälper spelet till genom att automatiskt kasta in en påhittad målvakt i din trupp. En helt grå spelare, som egentligen inte existerar eller har en plats i laget eller ligan, bara för att det ska finnas någon som utför uppdraget. Så att inte simulationen laggar ihop utan att allt kan rulla och serien kan genomföras.

Saknas det någon som kan utföra en syssla så dyker det upp en grå spelare.

Men det är bara i PC-spelet, på datorn, i fantasin. I det verkliga livet finns inga grå spelare, inga magiska gråingar som helt plötsligt bara dyker upp ur intet för att utföra en syssla som den deterministiska datorn vill få utförd.

Men ibland undrar man.

I slutet av oktober månad åkte ett håglöst och omotiverat Helsingborgs IF till IP för att möta ett desperat GIF Sundsvall som akut behövde tre poäng för att kunna klara sig kvar i allsvenskan.

Giffarna tryckte på, skapade chanser och borde — även sett med de allra mest objektiva av fotbollsögon — ha vunnit matchen, men det var som förgjort. Vid ett tillfälle gick ett GIF-skott från nära håll rakt mot det öppna målet, bara för att fastna i ryggen på en intet ont anande spanjor som stoppade den på mållinjen. Det var som om universum bestämt sig för att det skulle gå snett: att Giffarna skulle förlora, att Giffarna skulle åka ur.

Hade jag sett de första avsnitten av HBO-serien Devs hade jag tänkt på den, där jag satt i tevesoffan och nära nog tuggade på kudden av nervositet.

Och så när matchklockan tickat upp över 80, så dök plötsligt en till synes grå spelare upp och involverade sig i handlingen. Han hade dittills bara synts ett par gånger i bild, och varje gång hade jag och min soffgranne alltid brustit ut i skratt eftersom han var på pricken lik tv-kommentatorn Patrik Westberg och att det verkligen i alla aktioner såg ut som att det var just en pressfika-trind 54-åring sprang runt på topp i det sorgsna skånska hopkoket. 

Men så smällde denne »Tobias Mikkelsen« upp 1–0 till Helsingborg i krysset, i en aktion där han tog i så hårt att han drattade på ändan. Antagligen blundade han. Antagligen hade han kunnat sparkat rakt ner i konstgräset eller siktat bort mot den kommunala parkeringen. Den där bollen skulle alldeles oavsett ha hamnat i det första krysset.

Giffarna kvitterade omgående, men sedan gjorde de misstaget att lämna Patrik Westb-, förlåt, Tobias Mikkelsen i den här ytan:

Och därifrån sätter givetvis en hjulbent dansk (som senast nätade vårvintern 2018 för Brisbane Roar) genast allra högsta fart, rakt fram, för att sedan vika sönder båda höftkulorna och distansknorra in 2–1-målet i exakt samma kryssmaska som tidigare.

Och Giffarna var i princip nerskickade till superettan.

Eftersom jag spelat en del Football Manager-säsonger i mina dagar så gick tankarna instinktivt dit: till att simulationen saknade en spelare i ett bottenlöst uselt och omotiverat Helsingborg som skulle kunna sänka Giffarna i slutet av oktober 2019. Och att de skapade en.

Tänk att du är datautvecklare och du behöver ett danskt namn till en grå hitte-på-spelare. Det spelar ingen större roll vad han heter.

Du döper honom till »Tobias Mikkelsen«. Det är inte ens så bra, färre danskar än du tror heter Tobias och Mikkelsen är inte så särskilt vanligt heller, men du rycker på axlarna och det funkar. Den grå spelaren kommer göra jobbet. Och sedan försvinna ur fotbollsvärlden igen.

Döm därför av min icke-förvåning när den här nyheten dök upp i dag:

Efter två mål på »åtta matcher« (det är en sån perfekt siffra att dra till med i efterhand: säg att »han gjorde nog en åtta matcher« om vilken anonym spelare som helst och ingen kommer ifrågasätta dig) så slutar nu »Tobias Mikkelsen«.

Hans jobb här i den fotbollsvärld som ständigt upplevts riggad mot GIF Sundsvall är utfört.