Slår man inte seriens just nu sämsta lag på hemmaplan så talar precis allting för att man åker ur.
Men ska GIF Sundsvall åka ur – och det ska de nog med jämna mellanrum – så är det så här det ska se ut medan de gör det.

Jag var fly förbannad efter förlusten mot Falkenberg för två helger sedan. Så förbannad att jag, i egenskap av en av tidernas mest högljudda Joel Cedergren-försvarare, där och då inte hade haft någonting emot om Giffarna valt att bryta med sin stoiske filosof och valt att ta in en 4-4-2-gaphals för att desperat försöka klamra sig kvar i årets allsvenska.
Så blev det inte.
Sedan dess har Joel Cedergren fått fortsatt förtroende att under två veckor ladda om, skruva på detaljer och vässa upp vapnen inför uppföljaren Säsongens Viktigaste Match II, i detta som lär bli en Fast & The Furious-långkörare till serie: ett ödesderby mot vad jag skulle gissa är seriens just nu kanske sämsta lag där seger framstod som ett absolut måste.
Och nu står det klart att han och hans lag misslyckades, att läget ser direkt becksvart ut – men det står också klart att jag inte alls är arg eller ens besviken.
Jag blev bara så bottenlöst less. Så som det ska vara, under säsonger då precis allt går emot och som antagligen lär sluta med att Giffarna åker ur det svenska fotbollsfinrummet.
Jag kunde inte vara varken besviken eller arg, för det GIF Sundsvall som kom till spel mot Östersund i lördags var min favoritklubb när den är som bäst och finast. Från de översta platserna på östra läktaren – där ett par pensionärer höll så knogvitnande hårt i överkanten på det fantastiska tifot att en hel läktarsektion fick skrika »SLÄPP!!!« om de någonsin skulle få se någon fotboll – till de svettiga maxlöparna på planen.

20 år av kärlek och jävelskap 💙 pic.twitter.com/POEnSTSAmP

— Patronerna (@patronerna) August 10, 2019

För nästan precis lika överlägsna som Patronerna var på läktarna (om det är sant att Falkarna inte fick ta in sin stora lasermaskin så är det ett allvarligt inskränkande av svensk supporterkultur som svenska supporterföreningar borde protestera mot genom att göra de 90 första minuterna av varje allsvensk match laserfria) var GIF Sundsvall på planen mot det rödsvarta hopkok som blivit kvar när tongivande aktörer lämnat en efter en: för Watford, för Ligue 1, nu senast för IFK Göteborg och snart för Ångermanlands tingsrätt.
Inte för att det spanska GIF-hopkok som blivit kvar i Sundsvall nödvändigtvis är kvalitativt bättre än det som en famlande Ian Burchnall förfogar över – men för att de uppenbarligen ville mer.
När laget åkte till Falkenberg stod elva GIF-spelare och väntade på bättre tider eller högre stående försvarslinjer, trots 0–2-underläge i årets dittills klart viktigaste match. Trots att precis allt stod på spel så var GIF-spelarna inte maxlöpande upp i press, inte vilt jagandes, inte blint raserirännande i djupled vid underläge och total stiltje. Den sena 2010-tals-tränaren Joel Cedergrens lag spelade en fotboll som det tidiga 2000-tals-spelaren Joel Cedergren aldrig hade accepterat när allsvensk överlevnad stod på spel.
Men mot ÖFK var det annat. På precis samma sätt som läktarduellen vanns efter timmar av målande och pusslande i Nordichallen så märktes det att GIF-spelarna kom fullständigt förberedda till ödesmatchen.
Mot ett stillastående Östersund var Giffarna tydligt laget i rörelse. Oliver Berg satte av i högsta fart direkt, Pol Roigés löpmeter måste räckt halvvägs till Sabadell och tillbaka och om inte Marc Mas Costa gjorde något annat i matchen (det gjorde han inte, för han var för otränad för att hinna raka in de mål han borde gjort) så satte han en högre och mer aggressiv utgångspress än jag sett Giffarna spela med på länge.
Joel Cedergren, fysfenomenet som själv kunde springa genom en masonitskiva för att vinna ett inkast, hann inte komma på tanken att vråla igång sina spelare mot Falkenberg — men mot ÖFK måste han ha skickat ut dem med en uppmaning om att löpa mer än sina motståndare och själv gestikulerade han engagerat efter vartenda tveksamt domslut.
Oliver Berg satte 1–0 efter tio minuters spel och i halvtid såg det precis lika oroväckande stabilt ut som det gjorde på bortaplan i försomras, då ÖFK kom ut som ett annat lag efter paus.
Men då ökade Giffarna istället takten. Den andra halvleken mot ÖFK är det bästa jag sett laget prestera i år. David Batanero löste – trots Juanjos tydliga frånvaro – varenda situation med ett fokus och en närvaro jag inte sett honom ha sedan förra sommaren och det gjorde förstås Giffarna gott, för fotboll delvis en sport som handlar om bollinnehav och passningar.
Men inte minst är det en sport för löpare.
Och GIF Sundsvalls spelare löpte inte mot Falkenberg. Jag upplevde inte heller att de löpte särskilt mycket mot Sirius borta (0–1), mot Örebro eller Kalmar hemma (1–2) och kanske allra minst mot AFC hemma (0–0). I alla de matcher där man haft goda förhoppningar om att Giffarna ska kunna ta tre poäng har man lämnat matchen inte bara med för få poäng – det kan hända under de bästa av säsonger och efter de främsta av insatser – utan med en känsla av att de inte kämpat tillräckligt, inte sprungit sig svettiga nog, inte stångat pannan blodig för poängen.
När Pa Konate stormade in i straffområdet för kanske sjätte gången i den andra halvleken mot ÖFK så undrade jag uttryckligen »hur mycket orkar han springa egentligen?«.
Det kändes som väldigt länge sedan jag stod och undrade det om en GIF-spelare. Jag tänkte detsamma om Pol Roigé (som dessutom kombinerade löpandet med att se ut som en Maic Sema-uppgradering med bollen) och om Oliver Berg, som alla löpte som om det gällde det allsvenska livet.
Och som alla stångade sig fördärvade mot en vägg som för dagen lystrade till Aly Keita.

2–0 borde förstås kommit när Oliver Berg avslutade rappt, hårt och lågt med vänsterfoten, men det kunde också ha kommit i åtskilliga andra GIF-anfall som byggde på maxlöpningar, överlappningar och fler raka passningar än på väldigt länge.
Det kan ha varit ett naivt och dåligt motståndarlag som gav dem den chansen (Östersunds FK av idag hade inte tagit en enda poäng i ett Europa League-gruppspel om de så fått spela med hela matchtruppen på planen samtidigt), men det här var ett GIF-lag att känna kärlek för igen: ett lag som sprang, slet och spelade en rak och vägvinnande fotboll som med normal utdelning gett två-tre mål och som vid normal rättvisa inte släppt till ett enda.
Men när det matchstängande 2–0-målet inte kom så stod det mer eller mindre klart att det skulle bli jävelskap.
Alexander Blomqvist var inte olycklig utan oförsvarligt loj och dumdristig när han bjöd bort 0–1 mot Falkenberg senast, här var han väl mer som han varit under hela säsongen: lite kantig, lite klantig. En boll för långt ifrån sig, ett tappat bollinnehav och så en riktigt dumdristig satsning i den 80:e matchminuten som aldrig var nära att träffa boll vid straffområdeskanten.
Han var inte särskilt nära att nå spelaren heller, skulle det visa sig, men från min position så såg det självklart ut att vara straff. Lite på grund av den dåliga vinkeln jag stod i — mycket på grund av ett par decenniers supporterskap.

Självklart skulle den assisterande domaren som ägnat nittio minuter åt att inte våga vinka inkast (den spelare som tog upp bollen i nävarna med viss beslutsamhet fick alltid vinkingen) gå in och avgöra ett av tidernas mest ödesmättade Norrlandsderby i allsvenskan med sitt nervösa »nej, nu ska jag göra skäl för mitt fakturerade arvode«-viftande.
Självklart skulle det bli jävelskap.
1–1 innebär inte bara två tappade poäng utan den trettonde raka matchen utan seger borde också betyda att det sista hoppet försvunnit i en enda domarvissla. Med tolv inspelade poäng efter nitton omgångar borde tåget inte bara ha lämnat perrongen, det borde ha passerat Gnarp. Tittar man på en formtabell från omgång sju och framåt är Giffarna toksist och hela sex poäng bakom AFC Eskilstuna och sju poäng bakom Falkenberg: de två lag jag ser som potentiella räddningsplankor för den egentliga räddningsplanka som GIF Sundsvall redan borde stämplas som.
Men det här är ett alldeles utmärkt lämpligt år att vara genomusel under. Aldrig tidigare i allsvenskans historia kan det ha funnits två-tre lag av så usel kvalitet som kommer att hålla sig kvar i högstaserien. Hade allsvenskan 2004 innehållet lag som 2019 års Sirius, Helsingborg, Kalmar, Falkenberg, AFC och GIF Sundsvall så hade SvFF antagligen rivit upp stadgarna och tvångsnedflyttat hela hopen.
Det hävdas ofta att allsvenskan aldrig varit bättre, men det går på goda grunder att hävda att bottenhalvan aldrig varit sämre. För femton år sedan offrade halvtidsarbetande brandmän hörntänder för att ta av Afonso Alves bollen – nu låter sig heltidsproffs rullas ut med tennissiffror mot mittenlag som Hammarby.
Så trots att precis allt – från Linus Hallenius ljumskar till viftande linjemän i (dubbla) derbyn – verkar går emot Giffarna den här säsongen, på precis samma sätt som det brukat kunna göra de år då Giffarna tvingas lämna finrummet, så kanske det kan finnas en chans att vi lyckas vara mindre dåliga än, säg, AFC och Falkenberg under de avslutande 11 omgångarna.
Åtminstone om det fortsätter se ut som det gjorde spelmässigt mot ÖFK. Om det kämpas, om det slits, om det löps som det gjorde i lördags och om de onödiga misstagen (jag tittar åt en lång skåning nu) upphör.
Tro mig: jag var lika less som alla andra efter matchen i lördags och deppade ihop som om vi åkt ur. Antagligen gör lag som inte vunnit på tretton matcher det och antagligen var det där 1–1-målet nådastöten när vi summerar säsongen.
Men ska vi åka ur allsvenskan så är det åtminstone så här det ska se ut medan vi gör det.