Härom dagen var jag och badade i Brunnsviken (som jag i två år nu har försökt lansera som Det Nya Vinterviken™, utan lycka) med en vän och även om det var exceptionellt varmt i vattnet, till den grad att bara This is Fine-meme-hunden kunde ha legat och plaska utan att dra de klimatkrisande öronen åt sig, så var det något annat jag framför allt tog med mig från vattenbrynet:
Ett tips som kom att kullkasta allt jag trodde mig veta om medhavda jobbluncher under sommaren. Min vän Stina nämnde nämligen att hon löst lunchproblematiken under rådande värmebölja genom att ta med sig gazpacho, den spanska tomatsoppan som serveras väl kyld, till jobbet.
Jag hann inte mycket mer än innanför ytterdörren innan jag hackat tomater och vitlök och paprikor tills en större bunke av Det Röda Köldguldet™ var fylld och efter att stavmixern gjort sitt och brödstrimlor brassats på så kunde jag sörpla i mig svalka genom att låta gomseglet vintersurfa utan våtdräkt.
Dagen därpå tog jag med mig resterna till jobbet och gjorde mig otyget (alla bra matlådor ska kunna inrymmas i en låda) att även ta med en extern liten glasbytta med ost och krutonger — allt för att göra lanseringen av denna banbrytande lunchidé så spektakulär som möjligt.

Som portalägare har ju länge närt en hemlig dröm om att ta mig in på livsstilsmarknaden, för att därefter målmedvetet arbeta mig fram till ett branded content-avtal med Leksands Knäckebröd och Bregott, vilket skulle möjliggöra att jag ställer mig utanför löneslaveriet och istället helt livnär mig på skänkta årsförbrukningar av brungräddat knäcke och extrasaltat smör.
(Jag kommer nog aldrig sluta gräma mig över att jag glömde bort att genomföra ett maraton på Puck Janssons »Mat i mikrovågsugn för det lilla hushållet«-recept innan jag slängde ut min mikro för att ersätta den med en liten fristående ugn i vårvintras: ett potentiellt projekt som kunnat generera sponsorpengar från såväl mikrovågsugnsförsäljare som anordnare av resor till schweiziska självmordskliniker.)
Och jag såg denna gazpacho-lunch-idé som en potentiell fot in i livstilsbloggsvärldens dörrspringa.
Jag såg nämligen framför mig hur de medieverksamma kollegorna i TT:s lunchrum skulle reagera kraftigt på mitt lösande av den gamla gordiska lunchknuten vad gäller medtagen mat vid värmebölja, att horder av avundsjuka varmgommar skulle komma fram och berömma mitt revolutionerande tilltag och bekänna hur deras microvärmda potatisgratänger framkallat blåsor på tungor och övrigt muntligt innanmäte.
Jag ska inte säga att jag räknade med att bli upplyft och kringburen på axlarna som en hjälte av medarbetare som varit svettiga av lika delar extremvärme som kryddstark kung pao-kycklig ur skållhet låda, men jag ska heller inte säga att det var ett scenario som jag såg som helt otänkbart.
Men: absolut ingenting hände.
Det var, sett till mina förväntningar, en tomatbaserad JAS Gripen-lansering: en upphaussad pappersprodukt som föll fritt till marken och krossades vid lanseringen.
Jag gjorde mitt yttersta: mumlade »mmhm, så svalt«, utbrast »åh, så svalkande!« och tog ton för att informera att »det är så skönt att inte behöva vara rädd för att bränna innernäbben«, men utan att ens vara nära att kunna uppbåda intresse.
Jag tänker hur som inte låta mig nedslås av den fiaskoartade premiärvisningen utan tänker fortsätta lanseringen vid nästa period av värmebölja, för att till vid årets slut — i december, när Svenska Hjältar-galan går av stapeln — hålla mitt tårdrypande tacktal till nationen, med följande slutkläm:

»Ja, planeten håller på att brinna upp, men vi kan hålla våra gommar svala under branden.«
(Det här inlägget sponsras av DigitaliseraMera: ett företag som arbetar med digitalisering och effektivisering av svensk offentlig sektor. Inlägget är nämligen en bevis på de oerhörda effektiviseringar som är möjliga med hjälp av digitala verktyg, då Pirkt.se:s grafiker bara behövde Paint-beskära ut en mindre del av Erik Löfgrens ansikte för att sedan använda Mark Levengoods överdel av huvudet som bakomliggande fond.)