När Hammarbys lagkapten Jeppe Andersen stod för den här springsparken i knävecket på en smäckert bortvändande Juanjo Ciercoles så stod Mohammed Al-Hakim i en helt perfekt position. Han gör ju ofta det, den militäriskt tränade officeren, då han alltid orkar löpa sig till rätt kvadratmeter på planen.
Han såg helt klart situationen ur en bedömningsmässigt perfekt vinkel – han tyckte bara inte att den knäveckssparken bakifrån – med bollen bortforslad ett par meter – var någonting att dela ut en varning för.
Och när jag såg att han valde att inte ge Jeppe Andersen dennes andra gula kort (hans expected bookings-siffra måste ha hunnit uppgå till fyra innan matchen var över) utan i stället beslutade sig för att inte ens blåsa av spelet så formligen kastade jag mig över min dator, vek upp locket och vevade ihop en gravt copyright-kränkande gif av incidenten, för att kunna sprida min ilska till massorna.
Jag skrev att jag suttit och ruvat på den spaningen i »ungefär sex år«: att Mohammed Al-Hakim är en dålig fotbollsdomare. Detta då jag minns att jag reagerade på hur pass begränsad jag tyckte att han – som ung, ny och utsedd till »spännande« domare – var när jag hade honom i division 1-sammanhang. Han var snabb och uthållig, sprang som en vettvilling, men han gick – till skillnad från många andra trevliga och jovialiska division 1-fotbollsfarbröder – inte att prata med och tombola-tog märkliga beslut till höger och vänster; beslut som man bara förväntades svälja på grund av hans officerspondus.
(När jag följt hans karriärklättring så har jag alltid tänkt att någon domarbas måste fått upp ögonen för hans militäriska stil och kisat fram följande frågeställning:

Och valt att tro på det senare.)
Jag minns hur dålig känsla jag tyckte den här skicklige Cooper-test-löparen hade för själva fotbollsspelet, men i min minnesbild så är Al-Hakim-upplevelsen från en helt vanligt halvsömnig division 1-match under säsongen 2013, då jag visionslöst haltade runt en sista division 1-säsong i Selånger med en gäckande portvinstå och hade så lite att göra med planens enda boll (förutom att då och då Marko Toumela-nicka undan den) att jag hade tid att stå och irritera mig på en riktigt svag domarinsats.
Men vid närmare eftersökning så visar det sig att det tillfälle då han hade pipan i näbben i min direkta omgivning var i det här gamla toppmötet från hösten 2011:

En match där en viss Robin Quaison gjorde alla tre mål för dåvarande Väsby United och en match där en viss 21-åring som skulle växa upp och bli en oberoende och föredömligt opartisk Mohammed Al-Hakim-kritiker—

—fick syna sin karriärs enda röda kort.
Jag har alltså gått och out-of-spite-smugit omkring med den här spaningen i hela åtta års tid och när mitt undermedvetna frammanar en bild av Mohammed Al-Hakim så är det säkert en där han hångrinandes visar mig rödd pappflagg:

(Jag kanske borde ha orkat Paint-klippa in ett Al Hakim-huvud där, eftersom jag besparats mödan med att göra någonting åt Lucic-bakhuvudet, då vi delar samma skrala skalpvegetation.)
Så mitt tidigare ofläckade rykte som opartisk domarkritiker kan ifrågasättas, men även innan jag visade upp denna föredömliga transparens så var det förstås fritt fram att inte hålla med om att Mohammed Al-Hakim var genomgående dålig igår (jag är helt öppen för att Vidar Örn Kjartansson nog skulle haft straff i första, är förbluffad över att David Batanero slapp varning och rätt tacksam över att Al-Hakim blåste av spelet för Hammarby-frispark när en bollförande grönvit var på väg med full fart mot straffpunkten).
Vad som dock inte går att ifrågasätta – vad gäller själva matchen – var att GIF Sundsvall, efter sju sorger och vad som typ kunde varit åtta insläppta mot IFK Göteborg senast – stod för säsongens kanske starkaste insats.
Hammarby är väldigt giftiga när de hittar in mellan mittfält och backlinje med en hård Bojanic-passning, då de kommer galopperande med ett kavalleri av högavlönade ex-utlandsproffs, men utöver de gånger då de lyckades med det så tycker jag verkligen att GIF Sundsvall var det bättre spelande laget.
Jag ska inte bli Athena Farrokhzad här, men jag hade velat prata om Tobias Eriksson-volleyträffar.
 
Jag hade också velat prata om uteblivna Tobias Eriksson-träffar (jag läste i veckan om att Östers IF tog in gamle »Mål-Otto« som »offensiv tränare« för att få fart på målskyttet och om hur deras tränare Christian Järdler sa att de »har haft en stor mängd inspel och inlägg som vi inte fått träff på«, och jag tänkte att »vadå, ska en 47-årig veterangubbe springa runt och lära unga anfallare att träffa bollen???«, men när jag såg Tobias Eriksson slå hål i luften när han bara skulle raka in 1–0 efter en minuts spel så har jag svängt:  Giffarna måste köpa loss »Mål-Otto«).
Jag hade velat prata om hur Alexander Blomqvist gjorde sin bästa match i GIF-tröjan (såg ni när han beslutsamt Beckenbaurade upp bollen fyrtio meter i banan när han var opressad? Så ska det se ut!), om att Maic Sema är en offensiv kvalitetsspelare av det slag som övriga bottenkonkurrenter saknar och om hur det var första gången sedan första halvlek mot ÖFK som det Joel Cedergrenska projektet såg ut att kunna bära allsvensk 2020-frukt.
Jag hade också velat prata om att en utomjording som precis landat på jorden och fått fotbollsregler och ungefärligt matchmålsnitt förklarat för sig antagligen hade frågat »det där laget åker ur, va?« efter att hen sett hur Giffarna klacktappat boll utanför eget straffområde och sedan låtit en enkel sidledspassning friställa Tankovic till 2–1-målet.
Och jag hade förstås velat prata om Pol Roigé: 25-åringen från RCD Mallorca som förhoppningsvis ska ha fler spetsegenskaper än hans föregångare David Haro (den tvärhand höge teknikern som med fördel kunde slängas in som lurig synvilla för att förvirra gängliga och trötta motståndarbackar sista tio).
Jag tänkte skriva allt det här redan igår kväll, men jag var för arg.
Och mitt i all ilska och besvikelse så är det något att glädjas åt inför fortsättningen: i går var GIF Sundsvall äntligen ett lag att åter – efter mången menlösa minuter – brinna och koka för. Det var ett lag som med jämna mellanrum spelade vägvinnande vertikalt och som fick en att känna att de förtjänade poäng så till den milda grad att man höll på att skrika sig ur sitt hyresrättskontrakt när man kände att anti-GIF-etablissemanget berövade laget på straffar och utvisningar.
Det var, efter några timmar av reseräkningsfotboll (ny term för bollrullande så menlöst att det främst lämpar sig som bakgrundssorl till annat hushållsgöra), ett lag att känna för igen.