Det är märkligt att ovanstående meme-mall inte är en etablerad Pirkt.se-favorit, sett till att det rödmelerade huvudet är en tämligen exakt replika av mitt eget.
Skulle man under den senaste veckan bara ha skrapat det minsta på den bleka hud som omger mitt väldiga huvud (det som får folk att vända sig om i kyrkbänkarna när det vankas psalmer, då de förväntar sig att mustiga Birgit Nilsson-toner ska kunna eka fram i de kamrar som min väldiga skalle rymmer) så tror jag att det sett ut som snett ner till vänster: att det varit omslutet av en röd hinna orskada av multipla stressymptom inför inlämningen av min C-uppsats.
Jag vet inte om jag nämnt mitt uppsatsskrivande med ett enda ord på denna portal, trots att det är det enda jag haft på näthinnan under de senaste veckorna.
Jag tror inte det. Jag är ganska säker på att det beror på att jag knappt varit förmögen att skriva någonting alls, annat än några pliktskyldiga texter om de senaste bedrövelser som drabbat de som fötts in i den GIF Sundsvallska olycksaligheten.
Det känns som en fin balansgång, det här med att känna sig i rätt sinnesstämning för att kunna skriva någonting som kan uppfattas som givande för en enda annan människa; någonting som inte gör att den som ögnat igenom texten inte känner sig bestulen på några dataminuter i detta sitt enda jordeliv.
Man ska absolut inte vara för glad, men heller inte för nedstämd. Och är det något som de senaste veckorna har bevisat så är det att man under inga omständigheter får ha huvudet omslutet av ett litet rött skynke av uppsatsrelaterad ångest. Varje gång man slår sig ner vid sin dator och lägger fingrarna över tangenterna så signalerar den röda hinnan runt skallbenet att man borde ägna tiden åt att ordna upp bland sina 50-talet skrivna sidor så att 100 000 yviga och till synes dyslektiskt kringhoppande tecken text i en handvändning huggs ner till omkring 80 000 välstrukturerade och läsvärda.

Jag har engagerat mig mycket i det lärarfackliga på sistone, skrivit texter och pysslat med flaggor och marscherat, och jag tror att mitt engagemang på den fronten hänger tätt ihop med faktumet att jag vet att jag måste hinna få bort den tunga administration och dokumentation som läraryrket präglas av under 2010-talet. Hela den »förpappring« som är med och driver lärare efter lärare mot den ättestupa som försäkringskassan av idag har utvecklats till måste bort innan jag kliver ut i yrket. För som det verkar så tvingas många lärare, som befinner sig i miljöer där besparingarna står som spön i backen, att anpassa sig till den ökade arbetsbördan med att försöka göra »good enough«. Man gör det man hinner, inte på bästa sätt kanske, men på bästa möjliga sätt: hinns det inte bli jättebra allting så blir det helt enkelt inte jättebra allting, men man undslipper att omges av en röd hinna runt frontallob eller hjässlob eller hela skallbasen.
Och jag vet att ett läraryrke av idag är mångdubbelt tuffare än att smattra ihop en jäkla C-uppsats. Och när jag började plita på den här C-uppsatsen så hade jag bestämt mig för att den bara skulle bli som den blev: jag skulle bara se till att göra den, den skulle bara in, den skulle bara bli godkänd, jag skulle bara — ett decennium efter jag påbörjade den för första gången — lyckas avsluta min journalistikutbildning och hämta ut min examen. Det spelade ingen roll alls hur själva examensarbetet såg ut, tänkte jag.
»Good enough«, tänkte jag. Men min hjärna fungerar bevisligen inte så.
Det jag säger då är inte att min hjärna presterar bra. Alls inte. Det jag säger är att resultatet säkerligen blir som det en »good enough«-inställd människa skulle ha lämnat in (examinatorn lär inte vara nådig mot hur jag behandlat metodiken: »bara för att en skallig man sätter på sig ett par smala glasögon kan han inte skjuta iväg en foucauldiansk diskursanalys från höften!!!«), men jag gör det med efter att ha dragit på mig en rödluva av sällan skådat slag, där vartenda medelmediokert tecken jag smattrar ner självskärskådas i detalj hela vägen in till dess att inlämningsklockan klämtar.
Min hjärna presterar tillräckligt, precis så där halvdant som behövs, men den gör det efter att ha arbetat för full kareta: efter att de små synapserna i pannrummet jobbat tre-skift, dygnet runt, med att skyffla kol in i den lågpresterande och av samtiden omsprungna gamla pannan.
För jag vet väldigt lite om mig själv och mitt innersta, men det jag vet är att jag är en väldigt enkel natur och en synnerligen begränsad individ. Men jag är en människa som fått bevisat för sig att när jag väl ger mig den på någonting, vare sig det är fotbollsspelande eller skrivande eller akademiska begivenheter, så kan jag faktiskt prestera som en som inte är fullt lika begränsad.
Sätt mig i ett läraryrke där resurserna kniper och där kraven är höga och där man dessutom lär känna de tonåringar som kan tvingas studentspringa ut låghalta på trappan om man ger dem ett F-betyg i svenska eller samhällskunskap… och den egenskapen blir nog direkt hälsovådlig.
Men då är då (fram till dess ska lärare förhoppningsvis ha strejkat och fått sina tidsramar på pränt i sina kollektivavtal) och nu är nu.

Nu har jag firat den enkla och för den forskningen intetsägande inlämningen (ett helt gäng diskursanalytiska forskare skulle kunna ta in den i ett stängt förhörsrum och bad cop:a den till oigenkännelighet, utan att den skulle yppa så mycket som ett ljud om vad den eventuellt fått korn på) som vore det en revolutionerande doktorsavhandling inom det cancermedicinella området. Och nog för att han till vänster — han i kepsen, han som inte verkar medveten om att tunnhårigheten besitter den enda trickle down-effekt som verkligen fungerar: som kryper ner och sätter sig i ansiktet och över hela uppenbarelsen — är omsluten av en lättare rosa dimma, men den heltäckande rödluva vi känner igen från den instruktionsbild som inledde detta inlägg är helt klart borta.
Han har förstås tagit på sig en polotröja eftersom han tror att det är vad arkitekter har på sig när de firar en examen (vilket gör att han ska kunna smälta in på en examensfest för arkitekter utan att känna så mycket som en enda arkitekt) och han vet förstås inte vad han ska göra med sina händer i dansen (han hade så gärna velat ha en öl i näven, för nävproblematikens skull, att han kör den öl-lösa gripklon i luften) och han är förstås inte fullskaligt bekväm och helt fri från neuroser, men just den uppsatsrelaterade ångesten i blicken är borta.
Dagen därpå hade jag bokat in en massagetid, som för att försöka knåda ur all uppsatsrelaterad ångest ur kroppen. Jag hade fått massagetimmen av min syster för nära två år sedan, i en otroligt uppskattad födelsedagspresent, och sedan sugit på vetskapen om att jag haft den innestående som ett mycket litet och mycket själviskt barn suger på en lördagskaramell.
Det var förvisso nära att jag blev av med hela timmen, för när massören kom ut i väntrummet så satt jag och en annan,  mycket snyggare — alltså vi pratar någon typ av sån American Crew-modell som jag bläddrade förbi i frisörtidningar på den tiden jag fortfarande betalade någon kartellbildare i Sundsvall en 500-lapp för att ordna till frisyren »Clinging to some scraps« — man i väntrummet.  Och massören ropade bara upp ett enkelt »Erik« och jag var för dåsig i huvudet för att ropa »ja!« inom den första sekunden och så ropade han, den mycket snyggare, ja i stället och så tänkte jag väl att han var den Erik och jag en annan Erik och att jag inte hade några problem att spela andrafiolen i ett väntrum hos en massör när en frisyrmodell med självklarhet förkunnar sig vara den Erik. Så jag tittar ner i mobilen igen, men med ett halvt öra hör jag att massören säger »Emma« när hon sträcker fram näven och hälsar och då tänker jag att nejmenväntanu jag skulle ju faktiskt till en massör som hette Emma, men de försvinner iväg — snabbt, in mot ett av rummen — och när jag väl kommit på fötter och insett att jag faktiskt kan utmana denne självklare Erik om Erikskapet så har de till och med hunnit stänga dörren så att bara en liten glipa syns och där inne ser jag hur den riktige men nu kanske falske Erik — han med hår och pondus och det självklara ja-ropet — har ställt sig med ryggen emot Emma, som jag nu antar är min Emma!, och börjat peka mot någon del av skuldran som han har problem med. Jag hör honom nämna tennis (bryter jag mot någon massör-patient-konfidentialitet nu?) och jag tänker ifall jag ens kan bryta in nu och avbryta, mitt i denna intima stund när han precis ska slita av sig sin tröja och blotta sin SATS-satsiga kropp som antagligen är den som man drömmer om att få ta sig an efter en examen från naprapathögskolan?
Till slut samlar jag kraft, mod och allt annat som bevisligen hade krävts för att våga ropa »ja!« med beslutsamhet i ett väntrum och trycker näbben mot dörrspringan innan jag harklar fram ett »ursäkta«. Och här står det helt klart att jag har brutit mot någon typ massör-patient-konfidentialitet, på det allra märkligaste av sätt, för blickarna jag får är sannerligen överraskade (tänk er själva: ni har precis börjat öppnat upp om hur en hoppserve orsakat ett sendrag i någon skuldra, under denna er betalda timme tillsammans med en massör, och så helt plötsligt sticker en glåmig figur in trynet genom dörrspringan och ber om uppmärksamheten). »Jag heter också Erik« är inte en så normal sak att säga som man kan tro, till två människor man aldrig träffat eller ens haft ögonkontakt med, speciellt inte någon halvminut efter det att man inte svarat jakande när dessa två slängt ut frågan ifall man heter Erik eller inte.
Men jag fick min timme. Ångesten över uppsatsen knådade hon ut med den äran, men de sociala knutar som min initiala märklighet åstadkom kunde inga fingrar i världen bena ut.
Sedan åt jag lunch i goda vänners lag innan jag hoppade på ett tåg till Sundsvall i vad som nästan får betecknas som farten.

Och nu mår jag bra. Jag har flytt vuxendomens ansvar över C-uppsatser och akademiska kringelkrokar mot en lärarexamen för att istället sova och vakna upp i den stuga där jag sov som barn, innan dess jag lärt mig prata lärt mig prata på ett annat sätt än den gamle Greyhound-kommentatorn Billy Lansdowne (med de brittiska R-uttal som jag fick bukt med först efter att det satsats sådana logoped-resurser på min strupe att Sundsvalls Kommuns budget fortfarande, ett par decennium senare, är ur balans).
Imorgon ska jag åka till Östersund och förhoppningsvis ha lika roligt som jag hade under förra årets motsvarande resa, men alldeles oavsett hur många poäng Giffarna får avrunda vårsäsongen med på lördagskvällen så får ni påminna mig om att jag måste skriva en längre och mer djuplodande text om själva läget i fotbollsklubben GIF Sundsvall under uppehållet; gärna en sån Pirkt.se-text som skenbart gör anspråk på att hålla två tankar i huvudet samtidigt (även om mitt huvud förstås skulle gå från illrött till kortslutning av blotta försöket).
Det ska göras. Och mycket annat ska göras. Det nylle som tittat så här på högen med påbörjade men opublicerade utkast i WordPress-verktyget…

… har börjat bli lätt ljusrosa i färgen, åtminstone. Jag har ett om min Östermalm-relationella fattigdom och ett om ett spädbarn som greppar en elsparkcykel och om inte det lockar så vet jag med säkerhet att ni inte är min farmor.
Jag känner att allt kan göras igen, nu när jag genomfört en »good enough«-uppgift genom att pressa mig till mitt allra yttersta, till bristningsgränsen.