– Folk blir faktiskt sjuka.
Orden kommer från Wilhelm Tersmeden, ordförande för SAS-sektionen hos fackförbundet Svensk pilotförening, och berättades för Tidningen Arbetet då SAS-piloterna varslade om strejk för en knapp månad sedan.
Just nu är strejken i full gång. Alla SAS-avgångar är inställda, plan står still på marken, piloterna går inte till jobbet och jag tänker mig att om man skulle kunna alstra energin från all den inneboende frustration som skandinaviska familjefäder försökt hålla inom sig den senaste veckan, deltagandes i ännu ett familjeparti Yatzy på golvet i någon vänthall, så hade vi inte behövt lyfta en enda ytterligare fossil energikälla ovan jordskorpan på ett bra tag.
Av alla grupper i samhället som jag skulle vara rädd att göra logistiskt besvikna så är semestersuktande nordbor på en flygplats, med biljetter på fickorna och med en eller två pre-flyg-öl innanför sina semesterblommiga västar, väldigt högt uppe på listan.
Yrkesgruppen piloter har långa utbildningar, förhållandevis höga löner och fortfarande närmast stjärnstatus på en skolas ta-med-din-förälder-till-jobbet-dag. Att i egenskap av sådan högstatusgrupp ställa till med något så banalt och gammaldags som en strejk, och därmed säga till de solsugna massorna att det inte blir någon solnedgång på Kanarieöarna ikväll, låter som ett PR-mässigt självmordsuppdrag.
Men under strejkens första dag lyssnade jag på P1 Morgon, där en reporter gick runt på Arlanda och intervjuade resenärer som plötsligt näbbdragits på sina noggrant planerade semestrar och jag tänkte att mina hörselgångar skulle mötas av ilska, oförståelse, ja, nära nog avsky mot denna priviligierade grupp yrkesutövare som ställt till det för så väldigt många. Arbetsgivarsidan har ju målat upp att SAS-piloterna tjänar 94 000 kronor i månaden i snitt – en i det närmaste astronomisk lön för den genomsnittlige svensk som säkert vänt på kronorna för att spara till sin utlandssemester.
Men P1-reportern möttes, åtminstone under den stund jag lyssnade, inte av någon ilska. Suckar, stönar, absolut, en allmän känsla av att det var väldigt trist att behöva vända hem, självklart – men ingen ilska riktad mot piloterna.
Kanske hade folk satt sig in i vad strejken först och främst handlar om: att piloterna ska kunna vara pigga och må bra under sina arbetspass och sina yrkesliv.
– Det enda du vet två veckor innan schemat släpps för nästa månad är att du ska jobba. Men du vet inte vilka tider du jobbar, och när du väl jobbar kan du kastas om huller om buller. Det skapar en enorm påfrestning, förklarade Wilhelm Tersmeden från Svensk pilotförening för Arbetet vid varslingen.
– Folk blir faktiskt sjuka, utvecklade han. När man mäter hur folk mår så har vi katastrofsiffror.
Kanske är det så att även den mest semestersugne solsuktaren inte vill att planet till Marbella körs av någon som efter månader av stress är på vippen att gå in i väggen, vilket kanske i just pilotsammanhang skulle kunna sammanfalla med att man styr Boeing-kärran rätt in i en fysisk bergvägg. Kanske är det så att folk inte vill att någon med ett så stort ansvar ska ha arbetsförhållanden som är så destruktivt utformade att folk blir sjuka och inte fungerar som de ska. Kanske är det faktiskt så att det gäller även andra yrkesgrupper i samhället, som inte ser ut som den gängse bilden av den strejkande grovarbetaren.
Kanske skulle folk i allmänhet faktiskt ha en viss förståelse för om den yrkesgrupp som har ansvar för deras barns utbildning skulle gå ut i strejk mot faktumet att så många i yrkesgruppen blir sjuka. För på ganska precis samma sätt som ingen resenär vill att ens flygplan styrs av en pilot med högröda ögon och stressgråten bubblande i bihålorna så borde ingen förälder vilja lämna över sina barn till en skola där de ansvariga är på vippen att gå in i väggen och lämna klassrummet till någon obehörig vikarie.
För folk blir faktiskt sjuka. Väldigt många lärare arbetar under förhållanden som driver dem över sjukskrivningens rand. För grundskolelärare är risken att sjukskrivas på grund av en psykisk diagnos femtio procent högre än för arbetsmarknaden i stort, enligt Lärarförbundet.
Styrmodellen New Public Management, den allenarådande politiska idén om att det går att effektivisera offentlig sektors mellanmänskliga möten på samma sätt som det går att effektivisera ett privat företags produktionsled, sliter ut yrkesgrupperna i skola, vård och omsorg på ett konkret systematiskt sätt.
Vi vet det, men nästan inga politiker vill göra något konkret åt det.
Av allt att döma kommer det vara väldigt svårt och ta väldigt lång tid innan någonting görs parlamentariskt åt faktumet att kommunerna år efter år skär ner i kostnaderna på skolan, vilket får till följd att lärare och annan skolpersonal förväntas springa snabbare, jobba ännu hårdare och vara så pass »effektiv« att hen till slut obönhörligen tvingas ligga hemma och stirra upp i taket för att aveffektivisera sig under en lång, kanske till och med ändlös sjukskrivningsperiod.
Jag tror att ingenting kommer att göras förrän de som faktiskt bär upp detta system, de vars ryggar kröks av effektiviseringskraven, gemensamt säger stopp.
Med en mun bara: Stopp. Stanna. Strejk.
I höstas signerades till slut ett nytt kollektivavtal för Sveriges lärare. Efter otroligt utdragna förhandlingar så skrev Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund till slut på ett avtal som bara medlarna, toppföreträdarna för respektive fackförbund och eventuellt (jag reserverar mig här) deras mödrar skulle kunna förklara som en stor framgång för lärarkårens villkor. Det är ännu ett avtal som inte tydligt reglerar eller åtgärdar det systematiska fel som är inbyggt i modellen och som får yrkesgruppen lärare att störta in i väggen i strid ström.
När arbetsgivarsidan SKL så benhårt vägrade vika sig borde fackförbunden ha gjort en inte så subtil nick mot hölstret och pekat mot det yttersta vapnet som arbetarna har att tillgå i kampen med arbetsgivarna: strejken. Det verktyg som redan 1879 visade sig så kraftfullt på svensk mark att Curry Treffenberg, landshövding i Västernorrland och oironisk namninnehavare, kallade in militär mot de strejkande sågverksarbetarna i Sundsvall som krävde löner som man inte behövde svälta på.
Tyvärr är det fortfarande den bilden man har av strejkverktyget: att det är något för hårt arbetande farbriksarbetare att ta till när de inte har råd att köpa ny föda för att hålla det uttjänta kroppsliga maskineriet i gång. Ingenting för välavlönade SAS-piloter eller välutbildade gymnasielärare eller fritidspedagoger.
Jag tror att det är direkt avgörande för svensk välfärd, för skola såväl som för vården och omsorgen, att även akademikeryrkesgrupper som arbetar med människor inser hur avgörande hotet om strejk är för att inte behöva vika sig för orimliga krav och ohållbara villkor.
För det är nya tider nu. I den nya moderna och New Public Management-styrda välfärden vill, nej, tvingas arbetsgivarsidan att försöka få sina anställda att göra så mycket som det bara går (tills det inte går) till kostnaden av så absolut lite som bara möjligt. Och då måste man till slut, som företrädare för arbetarna, konkret hota med det yttersta motmedlet:
Stopp. Stanna. Strejk.
Det här är andra gången på relativt kort tid som just SAS-piloterna går ut i strejk för bättre arbetsvillkor. Att hundratusentals som tänkt flyga blivit kvar på marken har förstås skapat kaos och oreda på diverse flygplatser och tvingat fram en och annan Yatzy-relaterad osämja. Men det har, åtminstone enligt min anekdotiska P1-bevisföring, också mötts av viss förståelse – trots att strejkstrulet orsakats av en så upphaussad och upplyft grupp som ett gäng piloter.
Det svenska folket vill inte att planen styrs av folk som mår systematiskt dåligt. Det finns – trots arbetsgivarsidans stenhårda lobby-mässande om drömlöner och lyxstrejker – förståelse för att även piloter vill få tillgång till sina scheman i någorlunda tid och inte behöva jobba pass på fjorton timmar.
Strejkande lärare skulle onekligen skapa kaos i svensk skola, bland svenska barnfamiljer ja, antagligen i hela samhället. Men som utvecklingen ser ut – med ännu större besparingskrav på skolan inom de närmsta åren, som bensin på den redan flammande brasan – så ser jag ingen annan utväg än att facken vid kommande avtalsförhandlingar måste åtminstone hota med att ta till det allra yppersta vapnet.
Stopp. Stanna. Strejk!
Det går bevisligen att säga så, även med den skolade akademikerstämman.