Det blir en märklig säsong, det här.
Vid 1–1 borta mot Elfsborg i paus och ett bollinnehav på nära sjuttio procent mot de vanligtvis så skickligt bollrullande boråsarna så kände man sig fortfarande… konkret besviken över insatsen.
Det var inte en bra halvlek, då bollrullandet ofta skedde med hela Elfsborgs-laget packat på rätt sida, så där lågt liggande och försiktigt som man inte trodde att tidigare SM-guldvinnare med toppambitioner skulle kunna lägga sig inför sin egen (rekordlilla!) hemmapublik.
Det var till slut heller inte en bra match, totalt sett, även om Linus Hallenius förstås hade kunnat drämma dit ett 2–1-mål när han två-touch-trippade sig igenom i straffområdet och även om William Eskelinen nog aldrig i hela sin karriär gör om den P11-aktion som snubblade in 1–2-målet via Per Frick (som aldrig fått bättre utdelning för sin allra främsta egenskap: att vara bred som en ladugårdsdörr).
GIF Sundsvall bör behöva ha flyt med sig för att ta tre poäng mot Elfsborg (det hade man inte!) men det svåra att greppa efter den till slut klara 1–3-förlusten är hur laget egentligen ska tackla den här typen av matcher.
Ska Joel Cedergren vara så pass missnöjd med matchbilden efter dryga timmen spelad, vid 1–1-läge och relativ kontroll över bollinnehavet, att han plockar ut en mittback (Pol Moreno har fortsatt svårt att övertyga) för att slänga in en måltjuv längst upp i banan?
Jag vet inte. Giffarna slutade klart före Elfsborg i tabellen i fjol och en del tyder på att de skulle kunna göra det igen (Pawel Cibicki ser ut som en allsvensk toppspelare som drar fram ett mittenlag).
Nu var det väl inte främst formationsbytet som gav Elfsborg segermålet, utan en osannolik målvaktstavla strax därpå, men jag kan inte vara ensam om att vara desillusionerad under detta märkliga GIF-år 2019.
Vad ska man egentligen förvänta sig? Vad vill man egentligen? Hur bra är en pinne när spelet trasslar och Batanero är osynlig?
Så många frågor, men bara en meme-mall: