Det hårda jobbet på planen gav 18 mål och karriärens bästa säsong.
Det envetna jobbet utanför? Ett närmast stillastående publiksnitt för GIF Sundsvall.
Men med ny kortsida för klacken och hårt matchande mot tioåringar tror han på bättring under 2019.
– Det känns som att många går och väntar på att det ska dra igång, säger lagkaptenen.
Mannen i den övre medelåldern som ställt sig vid ingången till lokalen i In-gallerian skiner först upp, när han förstår att det är hans favoritlag GIF Sundsvall som annekterat det annars ytterst vakanta utrymmet i gallerian. Sedan Ohlsson stängt ner sin handel med stuvar och tyger för att prioritera företagets butik i Birsta så har lokalen stått tom och på sin höjd har det arrangerats provisoriska torg för saluförande av lokal konst, men den här sportlovstisdagen sjuder det faktiskt av liv, rörelse och prepubertala stämmor. Stans allsvenska fotbollslag har fått låna lokalen för sportlovsaktiviteter och efter en trevande start har barn tillströmmat intill klubbens E-sport-profil Douglas Dahlberg – som ger alla som vågar slå sig ner i soffan ordentligt med däng i det senaste FIFA-spelet – eller tagit bilder med a-lagsprofilerna Jonathan Tamimi, Juanjo Ciercoles eller Linus Hallenius.
Och det är just GIF-kaptenen som tar emot mannen vid ingången. Samtalstonen är inledande hövlig, trevlig, sportlovslunkig – men plötsligt brusar mannen upp.
– Jag blev så förbannad när jag såg publiksifforrna!, frustar han ur sig.
Den gamle idrottsledaren förklarar att han flera gånger under det förra året stört sig långt över kokningsgränsen på Sundsvallsbornas ovilja att gå och stötta traktens fotbollsstolthet i allsvenskan.
– Var fan är de nånstans?! Högsta serien!, utbrister han.
– Och inte gå dit?!
Linus Hallenius tar det med jämnmod. Han har hört liknande utspel tidigare och i som om hans roll vore publikpolitisk pressekreterare i klubben börjar han lugnt och vant prata om vikten av att »få folk att gå på matcherna«, om att »synas mer« och om att ett tillfälle som idag – när Giffarnas a-lagsspelare visar upp sig på stan – kan vara en viktig del i ett sådant långsiktigt folklighetsprojekt.
Men under det fortsatta samtalet framkommer det så sakteliga att mannen i fråga – han som nött ner hörntänderna av sammanbiten ilska när han tvingats läsa siffran 3479 i publikkolumnen hemma mot Malmö FF – faktiskt inte ens själv går på hemmamatcherna.
Han kommer från Kramfors, bortförklarar han.
– Men det är väl bara en timme bort?!, utbrister nu den tidigare så sansade Linus Hallenius, med en klar tonartshöjning.
Den tidigare närmast på-tå-studsande mannen sjunker ihop.
– Ja, jo, jag vet ju att det är några som åker…, medger mannen från Kramfors med en stämma som inte längre frustar argt utan snarare kvider skamset.
Innan de skiljs åt har Linus Hallenius fått honom att lova att han ska försöka få en plats i den där bilen från Kramfors, åtminstone några gånger under den kommande säsongen.
– Det där är väl en liten klassisk grej… Många tycker ju och tänker mycket – jag har ju själv varit en sån genom åren – men man får kanske börja med sig själv och fråga sig hur man själv kan bidra, säger Hallenius efteråt.
– Alltifrån att köpa en biljett, köpa en halsduk, ett årskort, ta med sig någon… små, små saker gör att det till slut kan bli någonting. Men vi har ju kommit en bit på vägen, helt klart.


»Det är såhär det är att möta GIF Sundsvall, grabbar: då får man jaga boll!«
Linus Hallenius kommenterande stämma ekar i den kala och avskalade lokalen. Längst in i hörnet har han arrangerat en fotbollsmatch med hjälp av en boll och ett par täckbyxor och jackor som får agera målstolpar i vardera ände av rummet. Det är GIF-spelarna mot rubbet, bestående av ett antal barn i tioårsåldern.
»Press! Press! Press!«, vrålar Hallenius. »Bra! Vi har hittat en bra återerövring nu!«, ropar han nöjt när en tioåring stått för ett bolltapp.
»Tranquilo! Tranquilo!«, uppmanar han bestämt när Juanjo – den spanske målvaktsliberon som mest står och skrattar mellan täckbyxorna – har för bråttom i uppspelsprocessen. Till slut, efter ännu ett rappt anfall, dunkar bollen i väggen igen.
»Yes!«, ropar Hallenius och sträcker armarna mot skyn. »Sex-noll!«
När Pirkt.se intervjuade Linus Hallenius inför det som skulle bli succésäsongen 2018 så verkade så pass mycket av lagkaptenens tankar kretsa runt hur Giffarna skulle uppnå en »folklighet« bland stadens invånare att det ter sig märkligt att hade fotbollsfokus nog att stänka dit 18 mål och vara en av seriens absolut bästa spelare.
På planen funkade det mesta han företog sig.
Utanför planen läxläste han med barn, ställde upp för sponsorer, pratade med folk på stan och avslutade sitt år i den självpåtagna ambassadörsrollen med att nobba utland och miljoner för att skriva ett nytt femårskontrakt med Urban Hagblom.
Men mätt i publiksiffror på Idrottsparken så fungerade det inte.
4 161 åskådare i snitt under ett 2017 då laget höll på att åka ur blev till bara till 4 333 när GIF Sundsvall spelade klubbens bästa fotboll någonsin och slutade på en sensationell åttondeplats under 2018.
Och Linus Hallenius är den första att erkänna att någon folklighet inte satt sig under fjolåret, trots hans eget envetna arbete.
– Det gjorde ju inte det förra säsongen. Nu har det ju inte börjat i år, men man har väl en del förväntningar och förhoppningar om att det ska bli bättre i år, sett till att det har blivit ett jäkla surr kring oss. Och det känns som att många går och väntar på att det ska dra igång, säger Hallenius.
– Sen från att vänta på att det ska dra igång och att faktiskt gå och köpa sig en biljett och sätta sig och se matchen live, det är ju ett steg.
Jag nämner mötet med mannen från Kramfors. Många har väldigt mycket åsikter om Giffarna – desto färre tar sig till IP.
– Ja, hur löser man det? Jag vet inte. Jag är glad att jag inte har den uppgiften.


Matchen mot tioåringarna, där den fina återerövringen och det aggressiva presspelet gav 6–0-utdelning, har tagit slut. Majoriteten av barnen hovrar fortfarande runt tv-spelssoffan, där den allsvenske E-sportaren »Hortygoose« blivit utmanad av den tidigare GIF-målvakten Tommy Naurin. En mamma kommer fram till Linus Hallenius och ber om en videohälsning till sin son som ligger hemma i feber och som varit bedrövad över den missade möjligheten att träffa sin »största idol« (en titel som gått i arv från Tommy Naurin, berättar hon). Linus greppar mobilen och med van influencernäve vloggar han hem ett inlägg där han både hälsar så glatt och påminner om att komma och stötta laget i premiären mot Malmö.
En stund senare pratar han med ett par fotbollsgrabbar från Alnö IF:s P13-lag och det slår mig hur hemmastadd han är i den medelpadska geografin. Han som flyttat till Stockholm vid 20, vidare ut till Italien, till Schweiz, som bott i Skåne och som flyttat hem först för två år sedan slänger sig ledigt med namn på skolor och innebandyföreningar ute på Alnön och frågar intresserat om de tränar på »Äppellunda eller Släda IP?«.
Det kommer till slut fram att de tre killarna bara åker in till vissa GIF-matcher, trots att Hallenius vet att det matcherna är gratis för alla fotbollsföreningars ungdomar.
»I år går ni på alla! Lova mig det«, säger han. Grabbarna nickar.
»Vi har pratat om att försöka vara obesegrade på hemmaplan«, fortsätter han innan han kommer på en sak. Ute på Alnö har ju »några gamla kompisar« till Hallenius startat igång klackfraktionen »Alnö Nice Guys«, som står tillsammans med Patronerna. Fotbollsintresserade ungdomar från Alnö borde väl vilja stå med dem, tycker Linus Hallenius.
Ja, klart är att de nya fraktionerna som bildats i och runt GIF-klacken är något som klubbens lagkapten ser som en av de senaste säsongernas stora framsteg vad gäller projektet att locka folk till arenan.
– Det är jäkligt häftigt. Det är något av det bästa. Jag menar: Patronerna har ju dragit hela lasset alltid och det har ju varit nästan samma människor sen det startade. Och då att det kommer några yngre grabbar som startar sektioner och falanger – men att de ändå kan enas och stå tillsammans… det är häftigt, säger han.
Han nämner på nytt att han känner ett par av de engagerade från Alnö och att de tillsammans pratat om hur det var när de själva var i tonåren: att många höll på andra allsvenska lag än GIF Sundsvall.
– Det var ju så att många höll på Djurgården, för att de var som bäst då när vi växte upp. Eller att man höll på Bajen eller AIK. Och de kände väl också så: att de aldrig då skulle kunna tänka tanken att de skulle kunna känna sig stolta över GIF Sundsvall. Men de har landat i den stoltheten idag och försöker göra det så jävla självklart att om man är fjorton-femton-sexton år gammal i dag så ska man inte heja på Stockholmslag – utan man ska heja på GIF Sundsvall.
Alnö-fraktionen gör sitt på läktaren, Linus Hallenius försöker göra sitt från anfallspositionen och i tomma Diös-lokaler, där han sprungit runt och sulfintat bort barn i timmarna två.
– Och när det gäller det [att få ungdomar att heja på GIF Sundsvall] är det klart att det är viktigt för oss att försöka synas och höras ännu mer och få till såna här grejer, där man som spelare har chans att få vara ute och möta barn och ungdomar. För det är ändå nästa generation som ska komma och titta.
– Och det känns som att fler och fler faktiskt blir stolta: att vi har ett allsvenskt lag här som man kan se och att vi spelar bra fotboll, tillägger han.

För även om Linus Hallenius var besviken över de ofta skrala publiksifforna på hemmaplan under det spelmässiga succéåret 2018 så minns han de som faktiskt stod där – i torrt som bokstavligt vått – med stor värme:
– Även om publiksiffrorna inte var så bra så tycker jag att supportrarna – både hemma och borta – var väldigt bra. Det var häftigt. Det var många matcher där vi gjorde mål och fick fira framför dem. Jag menar: en match som BP borta, där de står i regnet och vi får gå ut och fira med dem…. Det var häftiga ögonblick.
Nu flyttar ståplatsläktaren – där »Patronerna«, »Sektion Norr«, »Alnö Nice Guys« och säkert ytterligare ett par divisioner samsas – från hörnet på den norra läktaren till den östra läktaren.
– Jag hoppas att det kan bli ännu bättre nu när det blir en kortsida. Det kanske ger utrymme för dem att bli ännu större också. Det ser jag fram emot.
På måndag, borta mot Djurgården, får vi en första indikation på hur fotbollsspelaren Linus Hallenius kommer lyckas 2019.
Nästföljande lördag, när Giffarna har hemmapremiär mot Malmö FF, får vi en första indikation på hur ambassadören Linus Hallenius lyckats i sitt andra uppdrag: om han fått gubbar i Kramfors och trettonåringar från Alnö att leta sig till IP.