Jag säger inte att det här är ett universellt knep för att veta ifall man som student varit inne i en relativt intensiv pluggperiod, men för min del så kan jag konstatera att jag varit relativt begraven i kurslitteratur på sistone när det dyker upp en gammal tysk-engelsk barocktonsättare i Spotify-listan »Release Radar«. Och förra veckan dök gamle Georg Friedrich Händel upp bland de »nya heta släpp« som Spotifys finkänsliga algoritmer tyckt borde vara högaktuella för just mina öron.
Bland all modern 2019-pop dök plötsligt någon käck österrikisk pianist upp med sin nya Händel-tolkning, då Georg själv legat jordiskt nerbäddad och utom räckhåll för Universals PR-människor i några sekel.
Med all rätt. Algoritmerna har mycket riktigt noterat hur pass ofta jag slentrian-slagit igång någon best of-lista med gamle Händlarn innan jag slår mig ner i soffan med en riktigt fnösketorr gammal facktext och en understrykningspenna.
För algoritmerna är ju nästan kusligt välutvecklade och finkänsliga nu för tiden. Min »Release Radar«-lista brukar vanligtvis innehålla nytt innehåll från den svenske Bromsten-rapparen Mwuana (baserat på hur Spotifys finkänsliga algoritmer uppfattat att jag tror att jag ser ut) och sedan också av Nordman (baserat på hur algoritmerna rättmätigt tolkat att jag egentligen ser ut).
Nåväl. Då och då har jag tittat upp från böckerna och slagits av en tanke.




Men det är som att den tidigare så hårfina gränsen mellan tanke och content blivit grövre på sistone. Det lilla tankegods som kanske skulle kunna ta sig över den innehållsliga gränsen har kastats iväg i ännu flyktigare medium. Som när jag läste om en rubrik om den stockholmska andrahandsmarknaden för bostäder och satte ihop en liten kvällstidnings-pluslåst lista med rubriken »SÅ HAR DET GÅTT FÖR YRKENA DU KÄNNER IGEN FRÅN BIBELN«.
Jag tänkte mig en lista där man skulle ha typ »Herde«, följt av en sån sluttande orange form-pil nedåt som man känner igen från en inför-Stryktipset-sammanställning:
 
Kanske »snickrare« följt av en intetsägande gul pil i sidled, som om hela snickaryrket ägnat drygt två tusen år åt att spela oavgjort mot Bolton hemma:
 
Och så till slut, det klassiska yrket »ockrare« – med illgrön formpil uppåt:

Är det innehåll? Nej, det är väl bara så det måste vara, säger den nationalekonomiskt bevandrade. Det verkar ju vara en naturlag för 2000-talets europeiska storstäder, det här med en kroniskt akut bostadsbrist som driver på en andrahandsmarknad där folk kan leva gott bara på att i princip bara inte bo i sin lägenhet.
(Men kanske finns det faktiskt alternativ.)
(Även om det kommer från erkänt kommunistiska Österrike, där man inte överlämnat den mänskliga rättigheten »bostad« till den fria marknaden utan där kooperativa byggbolag och subventioner driver på ett massivt byggande.)
Frågan kring vad man egentligen ska skriva om och lyfta fram ur detta sitt enda liv har som sagt gäckat mig på sistone. Vad är innehåll? För vem? Varför? Den typen av frågor.
Kanske är det nischat identitetspolitiskt man måste skriva för att ens portal ska ha ett existensberättigande under 2019.
När jag gick i en mataffär härom veckan så kom jag att tänka på hur min gode vän Sinan Akdag klivit ner från de ensamståendes barrikad och släppt sitt engagemang i den långa och envetna kampen mot den osunda tvåsamhetsnorm som omgärdar fettisdagen. Så fort han själv blev med flickvän så slutade han tvärt att agitera på gator och torg om sin affärsidé Singlan™: den butiksköpta semlan som skulle säljas i en-pack, istället för det tvåsamhetsnormativa dubbelpack som alltid trycker dit en liten törn i hjärtat på den ensamstående så här i början av februari månad:

Kanske är det Sinans fallna mantel jag ska plocka upp framöver, som singel-aktivisten som öppnar det destruktiva tvåpacket och helt sonika lassar upp en handplockad och ensam lösvikts-semla på kassabandet och kräver min rätt att inte bli 1) diskriminerad och 2) tvinga i mig en dubbelsemla i bitter singular under en blanktisdag i februari.
Jag vet inte. Jag vet bara att Sinan har slagit upp sig i det fint skirade P1-smöret (härom veckan var han med i Nordegren och Epstein!) i sin roll som digital expert på Sveriges Konsumenter, där han bland annat försöker lyfta fram risker med att privata företag tillskansar sig enorma mängder användardata från oss gratis-app-användare.
Och apropå det – och apropå personligt riktad reklam – så känns det som att dejtingappen Tinder har lyckats samla data så pass noggrant att de känner till exakt hur jag är, ut i minsta hårsäck: