Här, i ett litet hörn i ett gigantiskt kommunalt 70-tals-komplex, satt jag och blickade ut i det avmätta septemberduggandet. Det är något av det grådaskigare jag fångat på bild på sistone (en gång i tiden hade jag mobilkameran i ett hölster och Lucky Luke-drog så fort jag anade grånad), men det gjorde mig alldeles nervpillrande entusiastisk att sitta där.
För jag satt nämligen där och lade de sista tangentbordsvalsande fingrarna vid planeringen inför morgondagens undervisning för en gymnasieklass. Och jag räknar med att jag under den närmaste månaden kommer att göra av med ett par liter handsvett, att jag kommer vara stressad på en Pirkt.se-försakande nivå och att jag kommer stå för min beskärda del av »how do you do, fellow kids?«-meme-kompatibla kommentarer, i mina naiva försök att »bånda« med eleverna (»vad tycker ni om den här flåssen då, ungdomar?«) – men jag tror verkligen det kommer att bli så väldigt roligt.
Imorgon är första lektionen och jag ska inleda ett nytt moment med klassen.
Och om onsdagskvällen gav mig ett sista tips inför min praktikpremiär imorgon så var det att om det nu flyter på väldigt bra under lektionens första tjugo minuter – om jag presterar på absolut topp och det går så pass bra som det nästan aldrig gjort förr – så ska jag inte komma av mig.
Oavsett vad som händer.
Även om det dyker upp något som sabbar rytmen. Om en elev från absolut ingenstans plötsligt, säg, får ur sig en stark smädelse om mitt reträtterande hårfäste – ett klassiskt sånt nedrigt njurslag som överrumplar en – så kommer jag förstås att vackla till, komma temporärt ur fas, men ska jag inte tappa tron på det jag håller på med.
Om man chockas från ingenstans så måste man fortsätta på den inslagna vägen och tro på att det kommer lösa sig. Inte tveka, inte bli räddhågsen, inte komma av sig.
För det är så trist när det händer.
Ser ni vad jag försöker göra här??? Det är klart ni gör, för jag skriver ju med den stilistiska snirkligheten hos någon vars caps lock-tangent fastnat i intryckt läge.
Giffarna började så otroligt fint under första tjugo mot Djurgården. Kanske finare än jag nästan nånsin sett laget öppna på hemmaplan mot ett storlag. Efter åtta spelade matchminuter hade jag trollbundits av ett GIF-anfall (det där Linus Hallenius till slut nicktvingade fram en stark Isaksson-räddning) som kändes som att det hade hållit på i fem minuter. Varje gång Djurgården försökte lyfta upp sin press så väggade hemmalaget sig igenom en lagdel, till dess att Dif-spelarna tvingades krypa tillbaka i en skyttegravsliknande formation runt eget straffområde.
Men Andreas Isaksson gjorde ett flertal fina ingripanden och när wingback Myrestam (som forsade fram som vore det 2012 under första tjugo) skyttekungsvände på en femöring och krutade på så visade det sig att Marcus Danielsson spelar fotboll med skottsäker väst:

Trots fem-sex skott mot mål, tämligen konstant press och säkert nära åttioprocentigt bollinnehav under matchens första tjugo minuter så ville bollen inte in.
Och när njurslaget kom så vacklade hade hemmalaget inte nog med lugn och trygghet nog för att bara mala vidare. Rytmen förstördes, det blev hafsigt, oroligt, svajigt.
Det blev en poäng till slut, när Linus Hallenius grävde fram ett friläge åt Maic Sema och där Oliver Berg till slut fick visa upp sin funktionella teknik när han tvåtouchade in ribbreturen.
Och det var väl välförtjänt, någonstans, sett till hur lite Djurgården skapade och ägde – men det kändes lite som att det snöpliga 0–1-målet berövade alla GIF-sympatisörer en potentiell kalaskväll. Inledningen öppnade ju upp för en av det här Cedergrenska byggets mest epokgörande insatser (Premier League-proffset Jonas Olsson och landslagsveteranen Isaksson bombarderades ju av några andradivisionsspanjorer), men nu blev det lågintensivt, lite småsegt och stundtals väldigt frustrerat (Juanjo skulle allra minst ha samlat ihop till en utvisning).
Jag får inte komma av mig vid oväntat njurslag imorgon. Det blir så tråkigt då.