Det var ju trist att det krockade. Min goda vän, som känner mig och som känner min brinnande och kanske årsgamla längtan att få gå och se en balettföreställning, hade i somras köpt biljetter till Törnrosa åt mig, en lördag i september månad.

Och det var ju trist att det krockade med GIF-matchen mot Örebro SK.
Lite trist.
Men vad som var konkret deppigt med den krocken var att jag – utan tillstymmelse till ironi i rösten – kunde utbrista »men du hade ju ett intresse att kolla om det krockade med!« och syfta på att jag är en 28-årig individ vars långtidsschema enkom begränsas av hur ett halvdant allsvenskt lags schema i allsvenskan ser ut. En 28-åring med ett enda konkret intresse: att slå sig ner framför teven och kvida högljutt för sig själv när Peter Wilson och Linus Hallenius inte får in bollar från varsin halvmeter.
Först: Törnrosa var fantastisk. Jag fick höra efteråt att jag bara suttit och skakat på huvudet när ballerinorna och balettdansöserna svävat iväg i flygaktioner över scenen (»vilket häng!«, ville jag utbrista med min gamla Billy Landsdowne-stämma) eller vänt ut och in på sig själva medan de balanserade på sin ena tåspets (vilket fick det att bulta av sekundärsmärta i min gamla portvinstå), men det var verkligen fascinerande att se vad människokroppen är kapabel till, bara man tränar så hårt att hela ens underkropp till slut ser ut att tillhöra en kentaur.
(Jag är rätt säker på att han som spelade prinsen hade kunnat balansera ett glas vatten på bakdelen även när han stått rakt upp-och-ner.)
Sedan: jag flygplanslägade matchen, denna postmoderna term för att slå på flygplansläget på telefonen och avskärma sig från samtidens live-resultatsidor och chattgrupper till dess att matchen är sedd i efterhand, och ja… jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Det är så mycket som är nytt i den här situationen, som GIF-anhängare. Jag skällde på Per Bohman innan matchen, när det såg ut som att hans hyllningsepos till Joel Cedergren gett GIF-tränaren – som petade mittbacken Eric Björkander för att få in ännu en offensiv spelare i Oliver Berg – den gamle 4-2-4-hybrisen som man känner igen från tio säsonger in på en lyckad FM-save, när man blivit överlägset allt motstånd och kan pyssla med lite vad man vill.
Nu blev det inte riktigt så. Taktiken var inte naiv, Giffarna gick i allra högsta grad ut och gjorde jobbet från start, spelade ut Örebro och 1–0-ledningen borde ha utvecklats till både en 2– och 3–0-ledning, men slarvades, ja, nästan skänktes bort till ett närmast orealistiskt håglöst hemmalag som måste fått säkra den utdelade trepoängare i årets allsvenska som krävt allra minst motprestation.
Och det känns väldigt konstigt att säga att Giffarna borde ligga femma i allsvenskan (vilket de gjort om de vunnit borta mot ÖSK), men… vi kan väl summera det som så att det faktiskt borde skilja minst nio poäng mellan lördagens GIF Sundsvall och lördagens ÖSK (vilket det gjort om de hållit i ledningen och vunnit).
Det om detta.
I söndags var jag ledig och försökte ta tillvara på det genom att ge mig ut och vandra i de stadsnära skogsområden som trots allt finns i Stockholm.

Döm då av min förvåning när jag under mitt planlösa flanerande i Hagaparken möts av ett storskaligt joggar-jippo där musiken dånar och fruktsockerstinna parvlar prövar på parkour i något av alla de oräkneliga tält som smälts upp för att förfula parkbilden, vilket måste fått minst en Hagasessa att överväga att begå Ulf Lundell-debattartikel.
Jag stannade (förstås) till för att göra innehåll av faktumet att min tysta och meditativa skogspromenad saboterades av detta högljudda spektakel – när en kvinna i medelåldern springer fram till mig och vrålar »FLYTTA PÅ DIG DET ÄR TÄVLING!!!«, varpå en liten tolvåring joggar förbi på någon av de tjugo övriga meterna som fanns tillgängliga i bredd, innan skogssträckan bakom mig blir helt öde igen.
Kanske blev jag irriterad på att den hurtiga balunsen förstörde min rekreationsstund, men mer troligt så kanske min irritation någonstans grundade sig i att jag tvingades gå igenom hela det friluftsfrämjande »Kaboom«-evenemanget och bli avundsjuk på de barn som fick springa och hoppa omkring och testa nya idrotter till dess att svetten lackade.
(Parkour-gänget var klart populärast bland barnen, men min spaning är att sporten är stark hos just barn och ungdomar och att det kanske egentligen inte är någonting för vuxna människor att hålla på med; ett case som inte blev svagare av att de hade en banner med hashtaggen #Vuxenparkour på.

Slut på parantes.)
För i ett par veckor har jag känt mig oförmögen att röra på mig, vilket alltid får mig att känna att hela min kognition mixas ihop till en trögflytande sörja med för mycket densitet för att där ska kunna sugas upp någonting vettigt.
Först grundade sig rörelseförhindringen i en förkylning och sedan på grund av att jag – som trodde mig ha fått lära känna alla småkrämpor man kan tänkas kunna ha i ett par ben – drabbats av ett par ihärdiga knölar i ljumsken, som smärtat och som bland annat gjort att jag knappt kunnat sträcka hjälpligt på högerbenet.
Jag tänkte först, efter snabb konsultering av diverse internetkällor, att det handlade om svullna lymfkörtlar, men när de inte minskade – utan tvärtom ökade! – i storlek efter att förkylningen helt hade lagt sig så scrollade jag mig längre ner i nätdoktormyllan och fann ett buffébord där det dukats upp såväl ljumskbråck som harpest – ja, till och med den gamla tuberken gjorde comeback i spalterna.
Så igår ringde jag vårdguiden, där sjuksköterskan alls inte kunde utesluta vare sig harpest eller tuberkulos över telefon. Så imorse ringde jag min vårdcentral vid åtta, fick en tid vid niorycket och vid halv tio så fick jag livet åter.
Det var inte tuberken, inte harpesten och inte ens ett litet ljumskbråck.
Det var bara svullna lymfkörtlar. Jag kommer att överleva.
Sedan dess har jag – som uppfylld av att få livet åter, som återuppstånden från de potentiellt dödssjukas dal – hunnit med en givande tur till biblioteket, haft tid och ork att återuppta mitt »Wrap Life«—

—och tillverka lunchknyten som vore mitt trånga kök en öppen Tomtens Julverkstad-lokal, där kikärtor och grönsaker och såser liksom målats på tortillabröden i realtid.
Jag har också hunnit sätta mig och läsa ut en bok om marknader som jag helt sonika plockade med mig från bibliotekets bortskänkes-hylla på förmiddagen:

Jag har slängt ihop en pasta så som avslappnat kontinentala människor slänger ihop en pasta och så – vid halv åtta-rycket, när solen gått ner och dagen egentligen var slut – så bara fann jag mig själv greppa efter ett par Ulf Kristerssonska löpartajts och snöra på mig mina gympaskor.
Så lycklig var jag över att ha fått livet och snart också ljumskarna åter – att jag gick ut och sprang.
Jag sprang till Gärdet och jag nedslogs inte av att där var helt kolsvart och inte alls fanns så gulligt upplysta spår som jag tänkt mig utan fortsatte ner mot vattnet, Strandvägen, upp Skeppargatan, längsmed Linnégatan, förbi Konsthögskolan, tillbaka vägen upp till Karlaplan och sen hela vägen hem i ett och samma metodiska och lugna tempo.
Mobilen hade jag lämnat hemma, ingen löpar-apps robotröst rapporterade om hur långt efter mitt egentliga kilometer-mål jag låg, utan jag bara joggade på i mitt eget tempo, lärde känna nya gator, nya vägar och när jag såg mig själv i skuggan under gatlyktorna så reagerade jag kanske initialt på hur otymplig jag såg ut (min putande bakdel gör att jag – även med lymfkörtlar vid sunda vätskor – liksom vaggar fram som en and) men jag brydde mig inte utan fortsatte bara lufsa på.
Jag tänkte på hur roligt det ska bli att gå ut på praktik igen i slutet av månaden, hur skoj det ändå är att plugga och hur fritt och härligt det ibland (men långt ifrån alltid) kan kännas att kunna sitta och läsa igenom en bok på en gråblek måndag. Jag tänkte på hur sjukt det är att jag fick byta min lägenhet mot en som ligger precis intill universitetet, tänkte vidare på hur bisarrt det ens var att jag fick den förra lägenheten i förstaläget; på vilken osannolik tur jag haft, på hur bra allt ordnat sig.
Jag tänkte inför hösten att världen är mitt ostron. Och att jag nu ska låta uppslurpandet av det ostronet reagera riktigt uselt med mitt utskrivna penicillin.