När jag tågluffade mig runt i Europa i augusti så svängde jag i ett par dagar förbi Budapest. Trots att det tog emot.
För Ungern är ju, som alla vet, Europas föregångsland vad gäller fascism. Alla fascistoida figurer med självaktning har ett gott öga till Ungern, imponeras av deras utveckling med stängsel och hatretorik mot flyktingar, med nedsläckta tidningsredaktioner och demokrati-urholkande grundlagsändringar. De riktiga fascisterna, som verkligen viger sina liv åt att försöka göra hederlig gammal fascism inne igen, tar ofta sitt pick och pack och flyttar dit.

Som Daniel Friberg, en av de ledande »nyfascister« som porträtterades i onsdagens avsnitt av Uppdrag Granskning.
När jag kom hem försökte jag skriva en text om Ungern och om Sverige och den blev förstås rätt platt och simpel eftersom jag är rätt platt och simpel som människa och skribent och politisk analytiker, men i min sista text för Länstidningen Östersund innan valet så kunde jag inte förmå mig att göra annat än att uppmana till det som kändes allra viktigast inför den nionde september: att vanligt folk, som inte är faktiska fascister, lägger sin röst på något annat alternativ än Sverigedemokraterna.
Rösta för partier som brinner för införande av marknadshyror och lagstiftat sänkta löner eller »mer EU« om ni nu tror att »det kommer förbättra för vanligt folk som mig!«, men rösta – snälla, kära ni – inte på ett parti som har sina rötter i den faktiska nazismen. Rösta heller inte på ett parti som är villiga att ge detta gamla vit makt-parti ett enda uns av makt.
Jag vill gärna att alla tittar på Uppdrag Granskning-inslaget och ställer sig denna enkla fråga: vill jag att de här människorna, med den här rent rasideologiska grundsynen på samhället, ska ta steg framåt eller vill jag inte det?
Att ens överväga att ge inflytande till ett gäng rasister för att de tagit på sig kostymer och chinos känns lite som om en kassör på Systembolaget skulle sälja starksprit till ett litet pojknylle som tittar ut genom en bisarrt lång trenchcoat i vilken han uppenbarligen står och vinglar på en likaledes meterlång kamrats axlar.
Uppdrag Granskning-reportaget om den uttalade fascisthögern var hemskt jobbigt att se. För åsikterna de helt öppet uttryckte framför kamerorna, för rågen de uppenbarligen kände i sina rasistryggar och för scener som dessa, när de skålade efter en svensk VM-seger:

Och för att de här människorna, i den här rörelsen, står ett svenskt riksdagsparti så väldigt nära.
De här människorna – nazisterna, rasideologerna, vit makt-människorna – håller alla tummar och jobbar stenhårt för att Sverigedemokraterna ska bli största parti i det svenska valet.

För att det skulle göra så mycket för deras sak: att det ytterligare skulle flytta gränserna för vad man kan säga i svensk offentlighet och för hur mycket man skulle kunna hata på ensamkommande, på journalister och på oliktänkande.

Skulle Sverigedemokraterna få inflytande i en regering skulle det med stormsteg ta oss mot Ungerns fascistoida läge.
Turister som har humanism kvar i blodomloppet skulle gå runt och slås av hur vackert Stockholm kan vara i somrig solnedgång, men samtidigt gå runt med samma ringande brasklappar som jag lufsade runt med i Budapest: »fan att de har röstat fram fascister för att styra över allt det här fina«.
Och då är ändå inte Fidesz, som gått allra mest extremlångt högerut i Europa, inte sprunget ur nazismen. I det partiets inre kärna finns konservatism och lite liberalism, inte nazism: ändå har de lyckats förflytta Ungern så extremlångt högerut.
SD:s rötter finns i nazismen, i vit makt-rörelsen. Det var därför partiet bildades och det går inte att komma ifrån eller blunda för.
Christoffer Dulny var Sverigedemokraternas förstanamn i Stockholm (en rätt så stor svensk stad) så sent som 2014 (en rätt nylig svensk valrörelse) – nu sitter han och pratar raskrig och ett drömsamhälle som är etniskt vitt.
Och det är… förstås inte konstigt. Det är ju det man brinner för som rasist. Och det är förstås det denne Dulny alltid brunnit för politiskt: i sin gamla SD-skrud och nu i svensköversatt alt right-miljö, där han envetet lobbar för att alla till slut ska känna sig bekväma i att prata med termer som »folkförrädare«. Han vet mycket väl vad han håller på med nu, han visste mycket väl vad han höll på med då, bara forumen skiljer sig åt.
Alla som någonsin engagerat sig i Sverigedemokraterna har ju gjort det för att man ogillat invandrare. Man har inte ens behövt bläddra i partiprogrammet: har man vetat om att man verkligen ogillat invandrare och icke-vita så har man sedan slutet av 80-talet vetat om att Sverigedemokraterna är partiet för ens engagemang.
Nu gillar knappt något parti i Sverige begreppet invandrare. Sverige har – jämfört med hur det såg ut innan – stängt gränserna: den ohållbara toppen på 162 877 asylsökande under 2015 – när bara Sverige och Tyskland i hela EU stod upp för asylrätten – har blivit 25 666 under 2017, enligt prognosen ännu lägre i år.

Tre år efter att bilderna på treårige Alan Kurdis uppspolade kropp nådde oss så har vi beslutsamt sett till att det blivit ännu svårare att ta sig över Medelhavet, vilket gjort att färre försöker – men ännu fler dör.
Tre år efter att det drunknade pojkliket skärrade oss så har många i Sverige bestämt ropat »mer av denna död, tack – men gärna också kompletterat med en kulturpolitik som värnar nordisk mytologi och asatro!«.
För stödet för SD verkar av allt att döma växa. Mer än var femte svensk sägs kunna lägga sin röst på det här partiet i september, i ett läge där Sverige redan lagt sig på EU:s miniminivå vad gäller flyktingmottagande, där vi redan splittrar barnfamiljer och där vi – i en symbolpolitisk gest för att säga att »här är ni egentligen inte välkomna« – delar ut tillfälliga uppehållstillstånd.
Trots att migrationen kommer att förbli otroligt stram oavsett om Moderaterna eller Socialdemokraterna bildar regering så väljer vanligt folk att rösta på ett rent rasistiskt parti som saknar trovärdigt budgetförslag och som saknar andra politiska hjärtefrågor än att de inte tycker att man är riktig svensk om man heter Zlatan i förnamn eller om man skulle sticka ut i en nyinspelning av »Barnen i Bullerbyn«.
Det här gör mig förlamande hopplös. Jag ska försöka återkomma till saker i valrörelsen som gjort mig mindre hopplös, ja, rentav hoppfull – men denna den sista veckan innan ödesvalet så måste jag börja med en enkel vädjan:
Snälla, rara Pirkt.se-läsare, oavsett om du kommit hit för att läsa om fotboll eller för att ta del av svaga och oregelbunda vardagsspaningar:
Jag råder dig inte att rösta vänster, för höjda skatter för de rika eller för stärkt välfärd – men jag vädjar till dig att du inte ska rösta rent anti-humanistiskt.