Det var varit en svettig sommar. Milt uttryckt. Jag har duschat innan i princip varenda arbetspass (jag har hört mycket gott om fackklubben på TT, men min rätt att mjuggdra omkring med pärlor av svett på pannan ska de inte behöva stå på barrikaderna för), jag har varit nära att lova bort min framtida förstfödde för en bordsfläkt och vid ett tillfälle när jag hade öppnat en skakad Ramlösa-flaska och blött ner mig så tänkte jag att det var tur att fläckarna formade sig ungefär efter ryggsäckens axelband, »så att det ser ut som att det bara är svett«, så att det inte synts att jag varit klantig.
Så svettig har den varit, den här sommaren: att man (nej: jag) blivit så van vid svett att man (jag) ser svett som något sorts naturtillstånd som kan dölja en från annat.
Ändå var natten mot fredagen, på nattåget till Berlin, någonting alldeles extra. Kupén var stundtals så varm att min överslaf måste blivit så nedblött av svett att fysiska vattendroppar kan känt sig tvungna att lämna den genomvåta madrassen och droppa — dripp, dropp, som från en smältande istapp — ner på den stackars underliggande holländaren.
Men vi kom fram till slut. Och jag kom upp. Jag hade tänkt att jag skulle ställa alarm, att det fanns en chans att jag skulle missa kliva av tåget under den halvtimme det stannade i Berlin, men då hade jag inte tagit i beaktning att det var Tyskland vi åkte till.
Ett »Achtung« och man var klarvaken vid 06-rycket.
Och sedan dess har jag varit igång.
Och gått och gått och gått.

Och sett och sett och sett.
I socialismens felanvända namn må det ha gjorts viss orätt genom åren — jag vågar nästan lova att det här inläggets kommentarsfält kommer vara fyllt av exempel! — men ingen borde kunna ha synpunkter på den arkitektoniska maffighet som Frankfurter Tor och dess efterföljande Karl Marx-allé bjuder på.

Längst bort stod en stenreplika av Marx själv och ryktet hade sagt mig att om man gned bysten – så som man gnider en ande-bebodd lampa – och lutade örat emot så skulle Marx viska uppslag till ens nästa sossiga ledare i Länstidningen Östersund.
Det hände inte, så därför fick jag göra som den moderne vänstergynnaren gör: tar ett gammalt Pirkt.se-utkast till Fredagsveven™ och använder det som grund till en ledarkrönika.