Jag nämnde i det tidigare inlägget att min nyvunna medvetenhet om litteraturhistoriens anor och strömningar har fått mig att verkligen tänka efter innan jag sätter mig ner vid tangenterna och låter fingrarna flöda.
För man vill ju gå in och bidra. Man vill ju vördnadsfullt försöka ta vid. Fortsätta. Utveckla. Bygga vidare.
Komma med något nytt. Någonting som adderar till litteraturhistorien och det språkliga. Och det är kanske högtravande krav att ha på sig själv, som en simpel portalvevare, men… konkreta bloggare lyckas ju.
Titta bara på det här, som den upp över öronen sponsrade Elle-bloggaren Linn Eklund skriver om i sitt samarbete med glassföretaget Magnum:

»Professionella pleasure makers«. Låt den titeln gona till sig i gommen ett tag och säg sedan att den inte går in och bidrar med någonting nytt i den litterära historien. Nänämensan: det svenska språket blev plötsligt lite, lite rikare – samtidigt som det plötsligt kändes lite, lite fattigare och futtigare– i en och samma stund.
Samtidsspaning, apropå detta: betyder tisdagens igenklappande av nytänkande Thorén Innovation School i Stockholm att Sverige just nu inte utbildar några nya professionella pleasure makers? Att framtidens NK-butiker kommer vara tomma på den anglicistiska yrkestiteln för glassmånglare? Att bloggare i framtiden kommer att behöva strössla mint över sina egna frysta branded content-skapelser?
Jag har i så fall tvärvänt i vinster i välfärden-frågan.