Vi har tagit femton poäng efter tio matcher.
Vi tar dem med lätthet och ser ut att ta mer än nog för att kunna känna oss säkra under hösten. 
Nu skulle vi behöva ha in typ tio miljoner kronor.
 
Jag trodde att precis varenda matchplan som Joel Cedergren kan ha haft i bakhuvudet sprack i samma stund som Linus Hallenius muskelfibrer i det högra låret gav vika.
Jag hade fel. Jag tror inte det beror på att jag överskattat Linus Hallenius, varken hans betydelse eller förmåga (där jag håller honom som en av seriens just nu bästa anfallare) – utan att den här GIF-upplagans grundspel sitter än mer grundmurat än jag vågat tro.
Visst krävdes det att den sommarflyttande Pontus Dahlberg stod och proffsdrömde på Romain Galls fösare och att André Calisir gav David Bataneros bredsida lite extra fart – men sett över nittio minuter skulle nog varenda blåvit sympatisör behöva köra ner trynet strutsdjupt i sanden för att kunna bortförklara 0–2-förlusten som rent oturlig.
Det var framför allt en period i den andra halvleken, alldeles kring 2–0-målet, där bortatränaren Poya Asbaghi – inplockad för att göra brottarklubben IFK Göteborg till ett mer »spelande« lag – egentligen hade kunnat plocka fram block och penna och börjat anteckna. Under ett av alla kontrollerade, bolltrillande anfall så löste Batanero och Juanjo upp hela Blåvitt-mittfältet med ett par snabba passningar under sedvanligt bibehållen vilopuls innan den lokale padeltennis-entreprenören Dennis Olsson stormade fram längs vänstersidan och spelade bollen till den egne produkten Peter Wilson, som såg ut som han äntligen kom till sin allsvenska rätt igen som toppforward.
Det blev inte mycket minnesvärt av det till slut, en boll som styrdes ut till hörna, men jag minns hur stämningen på IP byggdes upp och steg under själva anfallsuppbyggnaden; hur de sittande på norra och östra läktaren stämde in och klappade till Patronernas trumma, passning för lyckad passning, och att det blev drag och liv och glädje och jag minns att jag tänkte att det alltid borde vara sånt drag:
För det här laget har ju både och: båda de komponenter som Sundsvallsbor alltid klagat om. Det har den spanska elegansen och spetskompetensen på innermittfältet, den har alltid ett par lokala förmågor i startelvan och den har en positiv fotbollsmodell som fungerar.
Det var en fin scen, det där, tyckte jag. Det var det spanska som luckrade upp för de lokala som ledde till det ett högst tillfälligt men ändå folkligt tryck på IP.
Det var bara ett problem: bara 3595 åskådare var där för att kunna bidra med handklapp och tillrop.
Hemmapubliken borde, kan man tycka, bjuda på fler sådana här frejdiga scener–

–där en glädjespridande man i klacken idkar spanskinfluerad tjurvev för att fira in de tre poängen. Men nej, Sundsvallsborna fortsätter – trots folkfesten mot Östersund senast (jag har inte sett så mycket drag på stan sedan Gatufestens glansdagar) – att sitta hemma.
Därför behöver vi nog nära tio miljoner kronor i sommar.
3880 åskådare i snitt är långt under det budgeterade – som även det var lågt satt – och då har ändå både IFK Göteborg, Malmö FF och Östersund varit på plats. Det kommer att uppstå stora luckor, igen, och det kommer att behöva vara spelarförsäljningar som täcker upp för dem.
Och ska GIF Sundsvall i förlängningen bli en allsvensk förening med solid ekonomi så behöver man få in rejält med pengar när klubbens 23-årige fransk-amerikan säljs. Man kan bara hoppas på att Emil Forsbergs vidareförsäljning genererar mångmiljoninkomster i sommar, men angående Romain Gall – en av seriens tveklöst hetaste spelare – så sitter man ju där:
Urban Hagblom på ena sidan bordet eller telefonluren – klubbar från England och Holland på den andra.
Det vill till att han tar betalt. Att Urban Hagblom, som av det jag har hört ska vara en fruktad förhandlare, för upp GIF Sundsvall på den nivå dit många andra allsvenska klubbar lyckats ta sig. Kan ett degraderat AFC Eskilstuna kräva åtta miljoner kronor för Buya Turay och kan BK Häcken kräva lika mycket för vänsterspringaren Egzon Binaku från MFF – ja, då måste Urban försöka dölja varje spår av ekonomisk desperation i sitt härjade sportchefsansikte och pressa upp priserna på Romain Gall till de ungefärliga nivåerna från de utländska intressenterna. För även om de inom-allsvenska priserna stundtals kan ses som höga så agerar ju de utländska intressenterna faktiskt på en världsmarknad där priserna helt tappat greppet om den fotbollsmässiga guldmyntfoten.
Hetare spelare än en 23-årig fransk-amerikan med flinka målfötter får inte GIF Sundsvall fram – då måste det kosta. Klubben behöver verkligen bli en skickligt säljande klubb och sluta vara en som riktigt kvalitativa allsvenska spelare lämnar gratis efter några halvår av puttrande mjuggintresse.
Så jo, jag räknar nog med att Romain Gall säljs i sommar, efter sex mål på tio matcher och med ett och ett halvt år kvar på kontraktet. Men framför allt räknar jag med att GIF Sundsvalls grundspel är starkt nog att med relativ lätthet klara av en Gall-flytt.
För det är faktiskt så: inget annat innermittfältspar i allsvenskan som rullar boll lika fint och dominant som David Batanero och den idag 30-årsfirande Juanjo Ciercoles (som unnat sig en knallgult svensexa-spexig frisyr, dagen till ära, som om han satt sig ner i frisörsstolen och sagt »jag vill att mitt hår ser ut som en vällagrad cheddarost«). Och då båda spanjorerna borde blivit för gamla (Batanero fyller också 30 i höst) för att ådra sig konkret miljonintresse så räknar jag med att den speluppbyggande stommen finns kvar i höst.
Då behöver det nog inte betyda precis hela världen om Romain Gall ersätts av en friskförklarad Maic Sema när allsvenskan drar igång igen i början av juli. Man ska förvisso inte underskatta att ha en utpräglad poängspelare där framme (Gall har gjort åtta på tio), men till den kategorin får vi ju faktiskt räkna även Linus Hallenius (även han åtta på tio) och faktum är att Maic Sema såg allra hetast ut av de offensiva GIF-spelarna innan han blev skadad.
Vi har femton poäng, vi har Gall-ersättare som återvänder från skadelistor, en tränare vars fotbollsfilosofi trillat bort hyllade revolutionärer som Jimmy Thelin och Poya Asbaghi, vi har spansk spets och lokal förankring.
Vi saknar bara publik på matcherna.
Därför behöver vi många miljoner i sommar.