Det är dags. Dags att sätta sig ner och smattra ihop ännu en rykande färsk upplaga av Fredagsveven™: medie-Sveriges nästan odiskutabelt minst uppskattade veckovisa tradition.
För trots att fenomenet »blogg« anses dött och begravet sedan många år så kan jag verkligen rekommendera att ha sig en portal där man lägger ut sina tankar, om man – som jag – vill ha ett rykte om sig att vara en riktigt yvig spanare. En ny vän som jag lärt känna det senaste halvåret tog nämligen upp ämnet ungefär så här, när han upptäckte att jag hade en bottenlös www-källa där jag bara hällde ner tankar och slappa spaningar: »du, jag la märke till din blogg«, sa han trevande, »och att du gör nån lista varje fredag?«. Jag nickade nervöst, så som jag alltid gör när någon för den här portalen på tal, och han fortsatte med att »det var… väldigt mycket text« och att det »gav lite rättshaverist-vibbar«.
Mycket yvigare intryck än så kan man inte göra på en ny bekantskap. Vi pratar Creed i The Office-yvighet:

Och rättshaverist är ju, enligt akademiens ordlista, en person som alltid hävdar sin rätt och… ja, jo, när jag i veckan fick chansen att ställa upp i TV4 i egenskap av »lärarstudent« för att prata pension så var ju jag – en rätt icke-påläst ung man som har fyrtio år till pensionen och som hatar att öppna brev, inte minst orangea – inte sen med att ställa upp och skjuta iväg bestämda pensions-spaningar från höften.
TV4-reportern [i telefon]: H—
Jag [gastandes, redan med ena handen nere i make-up-väskan för att pudra på mig det teve-smink jag alltid bär med mig]: JAG STÄLLER UPP!!!
Innan inslaget till slut sändes – precis innan den evighetslånga och reklambelupna 22-sändningen tog slut – så hann jag bli väldigt nervös över att ha blivit helt bortklippt. Jag hade ju nämligen sagt till min farmor att hon skulle sitta uppe för att få se sitt förstfödda barnbarn i teve och ångesten över att ha i onödan tvingat henne vaken till elva-rycket var betänklig. Ytterligare ångest tillkom dessutom vid tanken på att min farmor i sin tur kunde ha utlyst en TV-mässig skallgångskedja via några snabba samtal till damerna i hennes syjunta – och därmed tvingat ett koppel andra medelpadska tanter att hålla sig vakna – och tids nog skrek jag »MEN KLIPP BORT ROBERT COLLIN!!!« hemma i soffan när Aftonbladets gamle bilexpert knyckte tid genom att intervjuas om någon dieselfråga.
Men vid 22.57-bläcket, precis när hoppet höll på att lämna mig, så sändes det till slut.
Och om inslaget inte gav världen någonting annat så gav den åtminstone den här portalen en bra rättshaveristisk gif till Fredagsveven™:

Smatter-smatter-smatter, om och om igen, till dess att textmassor rejäla nog att fylla ut ett par hemtentor har vevats ihop till ett osammanhängande inlägg.
Nej, TV4-inslaget var inte svartvitt, utan svart-vit-görandet är ett publicistiskt beslut av den typ som flintifierade män brukar ta då belysningen är skarp och ens glåmighet påminner om Håkan Hemlins på precis det albumomslag där Håkan Hemlin själv kände sig så pass självmedveten kring sin egen vintriga glåmighet att han ställde sig halvt mjuggdold i skuggorna på sitt eget skivomslag:

Jag märkte under själva intervjun att jag inte uttryckte mig så kort och koncist som TV4-reportern ville; det märktes tydligt att hon ville att jag skulle säga »det är dåligt« om att min generation (enligt en Skandia-ekonom) kommer att behöva jobba tills vi stupar av ålderdom och dessutom spara en massa pengar i månaden i privat pensionssparande, medan jag mer ville uttrycka mig på det här viset: »NU SKA JAG BERÄTTA OM DE ARTON SKÄLEN TILL ATT REFORMERA PENSIONSSYSTEMET. ETT!«, och så vidare.
Till slut klipptes min med teve icke-kompatibla agitator-persona ner till tio-femton sekunder, där det starkaste citatet var detta, då TV4 kom och träffade mig i min skolmiljö, där jag i princip bara studerar med yngre individer och därför är livrädd för att verka gammal:

Åldern post-tjufem. Det är min ålder. När någon ung, hipp 96:a på universitetet frågar framöver så ska jag fortsättningsvis svara så: »huuur gammal jag är…? Euhm… post-tjufem? Såg ni förresten när Jockiboi gjorde det där sjuka på Youtube? LOL!«. 
Inslaget finns att se i sin helhet här, vilket jag rekommenderar främst för att uppleva min egentliga vithet, när den inte räddats hjälpligt av Giphy-verktygets svartvita filter. Hade TV4-kameramannen varit lika klipsk som min vän Erik Häggström så hade han kunnat ställa in vitbalansen mot min A4-ark-vita hud.
(Det är också en start på en vänskap: hur man upplever att en klasskamrat på journalistlinjen börjar ty sig till en och man tolkar det som ett vänskapligt närmande, men bakom ens rygg så pratar denne norrbottniske utilitarist vitt och brett om hur bra det är att välja samma TV-grupp som mig för att man – just det – kan ställa in vitbalansen på skalpen min.)

Glöm kanelbullarnas, semlornas eller våfflornas dag.
Idag, fredagen den 23:e mars, är det min dag. Det är dagen för alla oss som identifierar oss med den här satirartikelns huvudperson:

Det är matlådans dag.
Och visst: man ska vara kritisk mot vilka som ligger bakom det ena och det andra* och den här dagen verkar ICA ha ett rejält finger med i spelet kring (de skriver dessutom på hemsidan att 70 procent av allt matsvinn sker i hemmet vilket jag… har svårt att tro? Att en kvarglömd yoghurtförpackning längst in i kylskåpet nu och då skulle trumfa matbutikernas systematiska supersvinn), men som bespottad matlåde-entusiast så får man ta sina chanser att fira.
*= I veckan såg jag »forskning« finansierad av Svenskt Näringsliv som visade på vikten av »fler enkla jobb«, till underförstått lägre löner, vilket i princip måste vara motsvarigheten till mina forskningsrapporter om att ölen på Stockholms redan väldigt billiga krogar borde bli ännu billigare.
ICA släppte inför förra årets premiärupplaga av matlådans dag en liten SIFO-undersökning om matlådevanor och jag noterade en ofta bortglömd men likafullt utsatt grupp i vårt samhälle:

De femton procent av den svenska befolkningen som tvingas följa med sina kollegor till diverse olika +++-hak för att sleva i sig någon oombedd gräddstuvning. Så stark är ute-lunch-kulturen i Sverige, att vi har en förtryckt minoritetsgrupp som tvingas in i en lunchmässig tvångströja; individer som varje dag vid 11.30-rycket tänker att »idag är dagen då jag stålsätter mig och mular i mig min medhavda rest-wrap«, men som tvingas ge upp planerna så fort någon snidare i säljarskjorta kommer förbi och börjar hetsa upp hela kontorshörnan så till den milda grad att alla medarbetare till slut står vid deras stå-upp-skrivbord och bankar i den höj- och sänkbara bordsskivan och mässar »thai! thai! thai!«, varpå de moloket svassar iväg och sörplar ner några röd curry-frästa cashewnötter på en nudelbädd.

Kring lunch på torsdagen noterade jag en Facebook-uppdatering i flödet, om en man som påstod sig ha blivit påkörd med en spritt språngande häst med tillhörande sulky – vid en rondell mitt i Sundsvalls centrum.
Det hela bekräftades senare av Sundsvalls Tidning, kraken hade fått djuriskt gashäng, men för den påkörda personen ifråga måste det kring lunch ha varit ett, hm, svårt samtal till dennes försäkringsbolag: att förklara att en travhäst i fullskalig mundering helt sonika kört på honom i full kareta mitt i centrala Sundsvall.

Jag har i veckan ansökt om att få göra min kommande lärarpraktik utomlands till hösten. Jag fick välja favoritdestination av ett antal alternativ och som etta valde jag den svenska skolan i Nairobi i Kenya, som andraalternativ den i Maputo i Moçambique.
Så om ni vill komma i kontakt med mig i sommar, så leta inte efter den glåmige Nordman-figur ni såg svart-vit-ifierad längre upp i inlägget. Nej, som för att förbereda mig för den (eventuella) praktiken lär jag ge Putto (snart känd som grundare av Puttoportalen.se) rätt i sin spaning från i vintras: