Jag [reser mig upp i ett fullsatt konferensrum där såväl Golden Globes representant som ett antal uppburna filmkritiker från några av världens mest ansedda tidningar redan lovprisat »Lady Bird« som en av det senaste årets allra bästa filmer, rycker åt mig micken och harklar mig redo för ett utrop, i egenskap av helt vanlig 27-årig snubbe]: »FA-AN VAD LADY BIRD VAR BRA!!!«

Nej, men jag gick relativt hårt åt Abundo och dess ukelele-orkester-täthet i Fredagsveven™ senast, men bara faktumet att min billiga prova-på-marsmånad nu givit mig den här filmupplevelsen helt gratis (utan att ens behöva rabattkupongs-veva särskilt tydligt och trugande i kassan) har faktiskt gjort det värt entrépengen.
(Sedan är det – ty det här är inte, tro det eller ej, branded content – en helt annan fråga ifall skulle välja att betala fullpriset på omkring 300 kronor i månaden för en tjänst som till så stor utsträckning består av biljetter till ukeleleplinkande och relativt okända ståuppare. Jag lutar åt att svaret är nej.)
Vilken berättelse. I ena stunden frustskrattade man, i den andra blev man kall som en ångestfylld och plötsligt självmedveten sten, i den tredje tårades ögongiporna. Så tvära kast borde inte gå att hålla ihop över nittio minuter, tycker man, men det gick. Satan så det gick.
Och mitt i denna känslomässiga Prästens lilla kråka-färd så var den stora berättelsen aldrig ens nära att slinka ner i dikesgrenen, utan förblev en väldigt linjär och rak men finstämd och realistisk uppväxtskildring av en arbetarklassuppväxt i USA.
Tror jag. Men jag har inte vuxit upp med en arbetslös pappa, har inte haft en problematisk relation till min mor och har aldrig behövt kämpa för att komma in på ett universitet, därför identifierade jag mig på ett privat plan mest med skolans fotbollscoach som vid ett tillfälle i filmen tvingas ta över ansvaret för dramagruppen och då börjar veva upp löpvägar på scenen över en whiteboard, som vore teater en match som vilken som helst, som vore en Strindberg-uppsättning på Dramaten samma sak som Trelleborg borta på Vångavallen. Precis som den malplacerade fotbollscoachen känner jag mig när jag (av mig själv) blir satt bakom de kulturrecenserande spakarna på den här portalen.
Hur som helst. Jag vill mest säga att ni borde gå och se den.