Jag har en vän som jobbar i kundtjänsten hos en stor svensk internetleverantör och i veckan berättade han om att de blivit nedringda av belåtna bredbandskunder som ville uttrycka beröm över hur smidigt och fint allt verkade flyta på. Min vän – som hört att berömbelupna nedringningar även ska ha drabbat flera konkurrerande bolag i branschen – försökte förstås suga åt sig så mycket som möjligt av berömmet, men erkände utan omsvep att han och hans arbetskamrater nog inte kunde ta åt sig alltför mycket av äran.
»Till stor del«, förklarade min vän öppenhjärtligt för kunderna, »så beror det här nog på att landets bandbredd inte har kloggats upp av riktigt svagt innehåll, då förra veckans Fredagsveven uteblev«.
Men nu är det dags för svenska folket att göra sig redo för en vecka där rejäla klumpar av ++-content på nytt sätter sig som svullnader kring landets linor – för nu sitter jag på ett tåg mot Danmark och är försedd med mitt allra farligaste verktyg, vad gäller min förmåga att spotta ur mig slappa spaningar: tid och stiltje.

 

I veckan har jag, i egenskap av självupplevd influencer, provat på en ny tjänst som är tänkt att ta finkultur-Sverige med storm.
Sett till den senaste utvecklingen av olika apptjänster i Sverige, där man kan betala vem som helst att typ göra vad som helst som man inte orkar göra (cykla hem med mat åt en, slänga ens sopor på tippen) så borde väl den nya tjänsten handla om att man sitter i sin soffa och app-beställer hem en liten narr som i full bjällermundering cyklar hem till en och sedan står för en liten gycklarföreställning på vardagsrumsmattan. Den borde typ ha hetat Narrando och hade antagligen setts som det perfekta komplementet för medelklassparet som inte kan bestämma vilken Netflix- eller HBO-serie de ska ta sig an och som efter en halvtimme av negativt smågnabbande runt tv-dose-bläddrandet till slut kan enas om idén att »men fan, vi beställer hem lite lite gyckel?«.
Men nej, tjänsten Abundo Live är modern, men inte på det där nya app-sättet utan på det gamla. Den har nämligen planen att bli »ett Spotify för live-kultur«, där man betalar ett fast pris i månaden för att sedan kunna slinka in på diverse kulturella arrangemang i Stockholm och Göteborg.
Och det är som ett Spotify, om det vore så att Spotify bara bestod av sån musik som väldigt få gillar tillräckligt mycket för att betala pengar för.

Det är, lite kort sammanfattat, lite väl hög ratio av ukelele-orkester-biljetter per capita, åtminstone jämfört med min bild av hur central ukelelen är i det övriga svenska kulturlivet. Ration är högre till och med än på det här gamla vårschemat från Kulturmagasinet i Sundsvall, där den ursprungliga luddigheten i ukelelen förstärkts med ett befogat frågetecken:

Men det finns vissa godbitar, det ska sägas, och i tisdags gick jag till Bio Rio för att premiärnyttja mitt abonnemang på Tempo Dokumentärfestival.
Och det var en härlig upplevelse, för just kulturkonsumenten Erik Löfgren, då man behövde ställa till med en liten scen i kassan för att få sin gratisbiljett; lite som vore man en småbarnsmoder som bråkar i Coop-kassan över utebliven rabatt på en laxhelsida.
Detta då jag – till skillnad från många andra, belevade och världsvana kulturmänniskor i Stockholms innerstad– i praktiken är en rabattletande småbarnsförälder med råg i fyndryggen så lämpade det sig ypperligt att få tjatnästla sig in med den kulturella motsvarigheten till en urklippt rabattkupong.

Det var en film »om ingenting«, bilder från 60-70 länder sammanlänkade till tonerna av Iggy Pops berättarröst, regisserad av en yvig serb vid namn Boris Milic och slutet höggs olyckligt bort då en projektor slutade fungera. Efteråt serverades en plastkopp med raki till alla som ville fukta näbben.
Det var en mycket kväll för en individ som lätt känner sig instängd i sin hotellrumslilla lägenhet och som ofta har en luddigt underliggande känsla av att han skulle vilja göra något om kvällarna, även om han nätt och jämnt har några polletter eller något egentligt driv att sticka ut trynet i snöslasket.
Jag upptäckte ett nytt verb i svenskan: att »abunda bort« sin kväll.
Men det var egentligen inte det här som var tanken med den här kulturkrönikan, varken att sänka ukelele-orkestrar eller lyfta luddiga serbiska dokumentärfilmer. Nej, tanken med att lyfta Abundo Lives blotta existens var att göra det ur ett mer ideologiskt perspektiv.
Jag tänkte använda Abundo Live som ett tydligt exempel på att kapitalismen faktiskt är inne på den allra sista andningen.
Det här må låta högtravande, men ibland måste man gå tillbaka till de stora politiska tänkarnas källtexter och verkligen närläsa för att kunna förstå sin samtid.
Och läser man Das Kapital på orginalspråk och i orginalband från 1867 så är Karl Marx tydlig med att det som på engelska kallats för »the late stages of capitalism«, på tyska »die späten stadien des Kapitalismus«, kommer att kännetecknas av en verklighet där pigga kulturentreprenörer till slut inte kommer att kunna haspla ur sig en enda updiktad ordföljd som föreslaget namn på sitt företag – utan att råka trampa någon stackars nätverksföretagare på tårna.
Nu är vi där: en entreprenöriell kulturman (som bevisligen sitter på oerhörda mängder ukelele-orkester-biljetter) brainstorm-vevar ur sig ordföljden »ABUNDO!« och tänker att det har en härlig Spotify-käckhet över sig.
Men.

Där finns redan en Abundo-urhasplande företagare inom nätverksbranschen, som sedan länge hunnit registrera domännamnet Abundo.se och som nu bevisligen (»INGENTING«-versal-betoningar talar sitt tydliga språk) blir nedmejlad av Abundo Live-intressenter och – misstänker jag – ett och annat klagomål över att tjänsten är så belamrad med ukelele-plinkande.
Det betonas igen, på ytterligare en flik:

Och jag tror att när PRV inte kan upprätthålla lag och ordning på den företagsmässiga namnfronten, när oskyldiga nätverksföretagare drunknar i mejl över kokande men felnavigerade konsumenter som inte kommit över sina bokade biljetter till när Thomas Di Leva tolkar David Bowie, ja, då är kapitalismen inne på sin sista suck.