Jag har blivit 27 år gammal. Jag borde verkligen ha vuxit upp, insett att jag inte är tjugo längre och sedan länge lärt mig vad min kropp klarar av, vad gäller helgmässiga utsvävningar.
Men när jag vaknade upp med konkret halsont på lördagsmorgonen så visste jag att det bara var rättvist, för att jag hade frångått allt jag lärt mig och agerat huvudlöst och ansvarslöst på fredagskvällen, att jag svängt runt på ett sätt som inte tygen håller för.
Det var nämligen så att jag hade suttit och kollat På Spåret hos en kompis i en lägenhet där det drog från balkongdörren.
Och är det någonting jag lärt mig att min kropp inte kan hantera så är det ett kylslaget dragläge. Med samma bestämdhet som min farfar alltid hävdat att det är lönlöst att ens sticka ner metkroken i Långsjön när det blåser nordanvind så vill jag slå fast att utsatthet för ett nättare drag från en dörrglipa eller oduglig fönstertätning aldrig någonsin har skonat mig från sjukdom.
Nästa fredag är det jag som håller mig i skinnet och ser På Spåret i min vältätade och icke-dragiga lägenhet.
 
(Det ska dock sägas att jag, trots halsont och allmänt slitage, pallrade mig till en födelsedagsfest på lördagen. En födelsedagsfest med 80-talstema, där man gärna fick klä ut sig och där jag – innan sjukdomen – hade storslagna planer på att hitta mig en jättekostym, gå in för en seriöst utformad axelvaddning i papp eller annat materiel och därigenom lyckas skapa en perfekt replika av den här favoritscenen från just 80-talet, när Talking Heads-sångaren David Byrne bar sin jättekostym i syfte att få sitt huvud att se mindre ut:

Nu gjorde den sjukdomsmedföljande håglösheten att jag – istället för att gå på ambitiösa Myrorna-turer och bygga en liten papp-workshop i lägenheten – blev hemmasittande och bara tog min största jeansjacka och helt sonika pulade in en avlång kudde ovanför axelpartiet innan jag hängde en lapp med den ovanstående texten runt halsen. Men det såg ändå… rätt bisarrt ut. Det blev väl kanske mer Quasimodo än David Byrne, kanske, men nog förstorades kroppsmassan, inte minst på bredden, samtidigt som huvudets blev mindre per axelcapita.
Det blev rätt bisarrt för de som känner mig och har sett – men också objektivt rätt bra, tror jag, då många för mig okända människor kom fram och ville berömma mina nu mycket rimliga huvud-axlar-proportioner.)