Man bör alltid vara trött på sig själv i efterhand. Så fort någonting är färdigställt och förevigtgjort och publicerat tänker jag mig att det ofta är en fördel att se tillbaka på det man åstadkommit med en kritiskt nagelfarande blick och vilja ändra det och det och det, stryka det där, ändra den lökiga tonen i det där; kanske irritera sig på det bisarra överanvändandet av semikolon.
Då kan man göra det bättre nästa gång, tänker jag.
Men det viktigaste för att, inte producera någonting bra (om hur man gör det vet jag ingenting), men producera någonting alls är att man åtminstone skjuter självföraktet framför sig så till den milda grad att man inte ser alla fel och brister i realtid, i samma sekund som man hamrar ner tangenterna och ser bokstäver bli till ord som blir till… taffliga formuleringar och meningar som dryper av allt som de inte är tänkta att drypa av.
Så har jag känt hela veckan. Och det må väl vara hänt, om det bara är den här portalens förehavanden som blir lidande och några mig närstående individer som nöter ner sina f5-tangenter utan utdelning.
Men varannan torsdag har jag deadline för mina ledarkrönikor i Länstidningen Östersund och där vill jag ju verkligen komma med något.
Varje textlämning så vill jag gärna komma med något som sträcker sig bortom den här nivån, som är den egentliga nivån på min politiskt analyserande hjärnhalva—

—som nätt och jämnt kan fastslå att »det här är bra« (typ gratis-glasögon-till-barn-reformer) eller »det här är dåligt« (jobbskatteavdrag).
Jag vill ju leva upp till den här bilden av mig själv, som jag nyss fick skickad till mig av min vän Sinan:

En bild av en individ som grubblat på saker och ting innan den öppnar näbben, eller fattar pennan.
(Man kan vid en första anblick lätt få för sig att det är bilden av en ung aktivist, av den rött flaggviftande kontexten att döma. Men tittar man lite noggrannare så ser man – som min vän Sinan noterade – att det alls inte är ett ansikte tillhörande en ungdomlig barrikadklättrare utan ansiktet utåt för en sossig gubbe som uppgivet suckar över hur oåterkallelig New Public Management-doktrinen inom välfärden ter sig.)
Nåväl. I tisdags, när jag satt och skulle färdigställa det dittills minst dåliga av alla de bloggutkast som jag varje vecka döper till »Ledare: [Valfritt ämne]«, så gick verkligen allt i baklås.
Jag visste vad jag ville skriva, på ett ungefär, visste hur jag ville uttrycka mig, vad jag ville att folk skulle bära med sig när de läst texten. Men det gick bara inte.
Det var som om allt kloggat igen, som på den där gamla hjärt- och kärl-sjukdomsreklamen när någon dricker milkshake ur ett sugrör och så ser man hur det bara tar stopp. Da-dunk. Da-dunk. Saker ville komma ut, milkshake ville rinna igenom, men det hade bara tjocknat ihop till en orörlig smet, allting.
Och jag tyckte att jag provade allt. Jag gick och tränade: blev bara ännu tröttare och dummare. Gick en lång promenad: blev bara kall och frusen och boka en enkelbiljett till Portugal och bosätta mig där, bland alla åldrade skattesmitare, på mina typ tusen ihopsamlade pensionskronor och lämna allt vad LTZ-textlämningar och lärarutbildningar heter bakom mig. Gick till stadsbiblioteket för att få ett miljöombyte och för att min hjärna skulle kicka igång av blotta åsynen av så mycket ackumulerad kunskap: satt bara och tänkte på att de som satt bakom mig, och teoretiskt kunde titta mig över axeln, såg hur jag satt och hålögt stirrade in i ett skriande vitt ark.
På onsdagskvällen försökte jag till och med hoppa badet i ett sista desperat Arkimedes-försök att komma till nya insikter, men den enda slappa spaning det gav var en gammal en; om att ribban för uppburna spaningar var så bisarrt låg på de gamla grekernas tid, där ett plumsande i ett badkar kunde räcka till evig ära.
(Apropå badlösningar har ett mycket avancerat upplägg där jag balanserar en dator på en bricka som i sin tur balanserar på ett handfat, allt för att jag ska kunna tillgodose mig tv-program i badkaret; men inte kommer det att finnas något utrymme i historieböckerna för denna princip, inte.)
Jag hade förvisso en text färdig på onsdagen, det ska sägas. Men den kändes inte bra. Och hur jag än pillade och mejslade så gick den inte till sig.
Men så på onsdagskvällen nåddes jag så av den jämtländska lokalnyheten att min gamle lagkamrat Bobo Sollander – som från första plastgräsparkett fick se sin inlånade klyktattare till mittbackskollega nicka ner klubben i division två, hösten 2010 – skulle ge sig in i politiken. Jag hörde av mig direkt, men Bobo var i London inför ÖFK:s returmatch mot Arsenal, så jag kunde inte ringa förrän vid 23-rycket.
Så jag ringde upp först på nattkvisten. Han svarade, vi pratade nog nära timmen, det var trevligt, jag fick – vad viktigast är – på pränt att jag gav klubben den nystart den behövde (»jag hade ju aldrig suttit här i London nu om det inte vore för dig«), men just som intervju betraktat så blev det nog den vanliga ++-nivån som mina intervjuer brukar hålla. Men den gav ändå det viktigaste: nu hade jag en grund att stå på och jag visste ju sedan tidigare vad jag ville ha sagt om Bobos osjälviskhet och hur det kunde lämpa sig i det politiska och bla, bla, bla.
Men så satte jag mig för att skriva och det… gick inte riktigt. Inte nu heller. Det blev väl en okej grund, man fattade väl hyggligt vilka paralleller jag ville dra, men det var stolpigt och yxigt och kantigt och helt… utan finess.
Och jag vet inte om jag någon gång under 2018 mått så pissigt som jag gjorde den natten. Jag hade en hel vecka av textmässig fördämning i huvudet och jag visste att jag skulle behöva lämna någonting under förmiddagen som följde; endera en rätt svag text om bostadspolitik eller en ännu svagare, rent hafsig och ofärdig, text om Bobos engagemang.
Jag somnade till slut, efter att ångesten vaggat mig till sömns. Vaknade efter fem timmars svag och orolig sömn.
Och då bara lossnade det. Jag visste exakt vad jag ville och behövde få ner. Smatter-smatter-smatter. Klipp det stycket dit och det dit. Ta bort det. Avsluta med det där. Allt var plötsligt tydligt.
Om vi liknar texten vid ett isblock så var det som att jag nu gick på med figursågen för att få fram vad jag ville ha, istället för att som tidigare ha blåst på med en eldkastare tills allt runnit ut i en enda stor oformlig vattenpöl.
Efter en dryg timme så hade en dålig text förvandlats till en som jag tycker blev bra. Och nu på söndagen gick den i tryck:

Jag har skrivit en text om varför det var så glädjande att höra att min gamla lagkamrat Bobo Sollander ska ge sig in i den jämtländska politiken. https://t.co/ouyFEsyySp

— Erik Löfgren (@Pirkt) February 25, 2018

Och jag vill väl egentligen bara säga två saker med det här inlägget (förutom att ni hemskt gärna får läsa texten – och alla andra LTZ-texter jag står för varannan söndag):
Ibland är allt som behövs bevisligen en riktigt rutten natts sömn. Det är sällan man får höra det.
Och så vill jag med det här inlägget försöka ändra bilden av kreativa kriser som någonting som bara kan drabba excentriska genier av alla de slag. Kreativa kriser kan också drabba redan vanligtvis icke-kreativa medelmåttor, som plötsligt har helt omöjligt att skriva ++-texter.