Den här portalen har vanligtvis inte tillräckligt hög svansföring för att ta sig an samtidens stora kulturfrågor, men veckans nyhet att den pod-provpratande GIF-supportern Ola Söderholm vunnit Expressens allra finaste kulturpris (att Expressen TV var på plats och sände och ändå inte hade med Expressen-getingen i en enda bildruta säger något om prisets kulturella tyngd) har givit visst råg i ryggen. Kanske kan det finnas utrymme för kulturanalys även av den som konstant ägnar en rätt diger del av hjärnkapaciteten åt att försöka realtids-kartlägga GIF-sportchefen Urban Hagbloms värvningsmöjligheter?
Jag ger det ett försök – och dyker huvudstupa ner i den djupa delen av kulturbassängen genom att ge mig på veckans stora, tunga kulturfråga.

Jag talar förstås om allergikernas kritikstorm den nya filmen om »Pelle Kanin«. Inte en svensk kultursida har kunnat undgå att skriva om den infekterade kampen mellan världens kanske allra jobbigaste intressegrupp att ha efter sig (Salman Rushdie ska vid tillfälle ha tackat högre makter för att bara ha fått en mulla-utdelad fatwa stämplad i pannan, istället för att ha fått en kritisk kommentar publicerad om sig i Familjeliv.se:s allergikerforum) och ett av världens största filmbolag.
Jag måste erkänna att jag hade bilden av att allergikernas lobbyism var stark i just vårt land, parfymlandet lagom Sverige, men det här handlar alltså om en internationell mobilisering av allergiker och det som fått dem att gläfsa med sina antihistamin-andedräkter mot Pelle Kanin-filmskaparna är detta:

Enligt allergikerna så gycklar filmskaparen Sony bort allvaret i situationen för den björnbärsbeskjutne Mr McGregor och det må vara hänt, men det är svårt att inte studsa till när man läser slutet på följande stycke:

Smaka på den benämningen av  Mr McGregor: en »oskyldig allergisk individ« som godtyckligt beskjuts med björnbär av ett par militanta anti-llergiker av kaninnatur? Det är en verklighetsbeskrivning som kan skjutas ner med en enda snabb googling på denne Mr McGregor:

Vad vi ser är alltså att den internationella grupperingen av allergiker inte skyr några som helst medel för att få sin vilja igenom. De duckar bevisligen inte ens för att Trump-ifiera Pelle Kanin-kulturdebatten med alternativa fakta för att rentvå den fascistoida kaninätaren Mr McGregor och måla upp honom som en stackars björnbärsbombarderad svärmorsdröm.
Och att det retoriska gyckelspelet ger utdelning—

—skrämmer mig så till den milda grad att jag nog aldrig kommer lämna hemmet med ett parfymstänk under skjortärmen igen, av rädsla för att få denna hänsynslösa allergiska urkraft efter mig. Kanske har jag också kastat mitt sista björnbär mot en antagonist.

Jag vet inte med er, men min bild av längdskidåkare av alla de slag är att de är väldigt vänliga och väluppfostrade individer. Inte exakt elevrådsordföranden i regel, kanske, men nog har många ur dagens generation OS-åkare suttit någon mandatperiod som ordförande i sin grundskolas Skol-IF.
Min bild är, kortfattat, inte alls att längdskidemänniskor var några »Klimpen«-figurer i grundskolan. Jag har så svårt att se att de ska ha sprungit runt och #MeToo-vevat åt alla håll och kanter under idén om att ett utropat »bala-bala-bala« skjutsat ut dem på internationellt vatten där allt varit tillåtet, eller att de skulle nyttjar sina seniga muskler åt att doppa vekare individers huvuden i toaletter.
Men när jag tittar på vad som blir viralt innehåll från OS-tävlingarna i Sydkorea så slås jag av att den allmänna uppfattningen om individer som håller på med skidor är att de förväntas vara… direkt elaka och ogina i alla lägen?
Titta på det här klippet:

Sebastian Samuelsson vann silver. Jesper Nelin vann våra hjärtan. Årets bästa intervju är ett faktum 🇸🇪🇸🇪😍😍 pic.twitter.com/ikoR9YBzZE

— Eurosport Sverige (@EurosportSE) February 12, 2018

Skidskytten Jesper Nelin, i mål på en (för alla förutom kanske hans allra närmaste släkt) totalt ointressant artondeplats, försöker alltså rikta fokuset mot sin lagkamrat som just tagit ett sensationellt OS-silver. För att detta ska kunna vara »årets bästa intervju« och rättfärdiga ett par emojin med hjärtögon (och ett fyrsiffrigt antal gillningar) så måste ju den samlade bilden av svenska längdskidåkare – med eller utan gevär på ryggen – vara att de är några av landets allra mest känslokalla och självcentrerade figurer.
Det här intervjutillfället är väl lite som om någon – precis på slutsignal – hade frågat Mikael Lustig om vad han tycker om sin individuella nittiominutersinsats på planen efter att Zlatan gjort fyra mål mot England?
Det verkligen enda rimliga är väl varit att styra fokuset mot en lagkamrat, om man inte är en högstadiemobbare som brukar okynneskasta björnbär mot analfylaxi-benägna klasskamrater.

Jag skrev en hemtenta under veckans inledning, där jag fick nöjet att Kermit-smattra ner en marxistisk analys av begreppet basinkomst, men det gäller ju att leva som man lär också och om jag skrivit en C-uppsats om veckans privata begivenheter så hade det här kunnat vara den akademiska rapporten:

Man får ju försöka att jobba lite inom de befintliga ramverken, som Greenzo-karaktären i 30 Rock:


Jag kan väldigt lite om hur man driver företag (mitt egna företag är en enda stor oroskälla, då jag tror att Skatteverket – som låter mångmiljonärer paraply-parera sig från skattenotor — när som helst ska sparka in min dörr och kräva mig på vartenda kvitto för mitt typ fyrsiffriga bokslut). Jag kan ingenting om hur det är att driva en slamsugningsfirma i Stockholms innerstad.
Men om den här firman någonsin går i konkurs så kommer jag ändå kunna säga »vad var det jag sa« apropå att den—

—hade behövt nischa sig. I en konkurrensdriven (och syftesdriven?) bransch som sugbranschen bör man väl inte döpa en firma till TORRSUG om man erbjuder såväl torr- som våtsug??? Och varför är den erbjudna blåsten helt utelämnad i företagsnamnet? Hur många som behöver konkret blåsning slår upp Gula Sidorna och stannar med fingret över företagsnamnet TORRSUG?

En av huvudanledningarna till att jag kan hålla så här många slappa ++-spaningar i huvudet under en och samma vecka är att jag har ett så otroligt stort huvud, något som redogjorts för tidigare.
Trogna Pirkt.se-läsare vet att jag alltid klär mig otroligt bylsigt på överkroppen så fort det finns minsta risk att en stadsflanering slutar med att man stannar till för att prova ut en ny huvudbonad, allt enligt den här metodiken:

Men nu har en konkurrerande teori om hur man får sitt huvud att se normalstort ut dykt upp. En teori som dessutom skulle gå alldeles utmärkt att applicera på min roll som gästkrönikör hos Länstidningen Östersund.
Jag talar om lämna-jättemycket-yta-på-alla-sidor-av-byline-huvudet-metodiken:

Jag har ingen koll på just hockeykrönikören Robin Lindgrens huvudmått. Det är säkert helt normalt och själva anledningen till att just han blivit fotad i denna vidvinkel är säkert bara slumpen och inte att han (som jag) konstant försöker dölja faktumet att han går och balanserar ett enormt ägg av hud på ett par tunna axlar.
Men nästa gång jag åker upp till Östersund så ska jag kräva att få fotas på exakt samma sätt.
Det, i kombination med min dubbelt axelvaddade kostym, kan nog få allt att se proportionerligt ut.

Det var länge sedan Sveriges främste och samtidigt mest obskyre contentskapare, Pirkt.se-favoriten Putto, klev in och bidrog till en upplaga av Fredagsveven. Antagligen är det för att han sitter och smattrar ner alla sina spaningar i utkastet till den stora lanseringen av Puttoportalen.se senare i vår.
Men i veckan kablade han ut den här virala succén (i en chattgrupp med bara två deltagare och därmed begränsad viral spridningskapacitet, vilket gör att jag väljer att kasta ut den även i det här forumet, för chansen att den blir omtalad vid nästa Löfgrenska släktkalas):