Den här traditionen, som är döpt till Fredagsveven™ men som alltmer börjat bända sig ur de kalendermässiga bojorna och publiceras mer modern och tablåoberoende, har ju alltid velat bli en typ av Landet Runt-motsvarighet dit människor hör av sig för att bistå med innehåll efter bästa förmåga.
Döm därför av min glädje när det i veckan vällde in* bildmässiga bidrag till redaktionen — på matbutiker som vågar bryta den destruktiva tvåsamhetsnormen på semmelfronten och som istället erbjuder sina kunder att köpa semlor i singelanpassade förpackningar innehållandes en semla (som bara ännu inte saluförs som det varumärkesskyddade Singlan™).
*= Eventuellt sänkt ribba för verbet »välla«.
Det är kanske den typen av diskbänksrealistisk glädje (att vid åsynen av singular-packet skina upp i ett leende över vetskapen om att »ikväll kommer jag att kunna äta semla utan att behöva utstå ett tarmvred orsakat av förtäringen av en dubbel sats mandelmassa«) som i högre grad ska prägla Fredagsveven™, ja, kanske hela portalen. Att gräddkolorna som kastas från den här bankautomatens taknock ska vara än mer utgångna och därför hårda som småsten att råka få i pallet:

Det finns dock starka krafter som försöker motarbeta en sådan ny inriktning för portalen. När jag i veckan råkade låta fingrarna vandra över en ++-anekdot om hur jag tappat en burk med krossade tomater så hörde en läsare av sig och återaktualiserade den gamla mellanstadiesmädelsen »intresseklubben antecknar«.
Den beprövade kritiken hade bitit tag ordentligt om det inte vore så att jag känt läsaren ifråga mycket väl och känt till att han — som nyss klarade sin uppkörning och som senare i vår ska bli pappa för första gången — sedan några dagar tillbaka går under den här internet-pseudonymen:

Om du låtit det smeknamnet ange titeln på en vuxenfilm så tror jag inte att den allra mest hårdnackade porrmotståndare hade kunnat låta sin censur sträcka sig över något så uppenbart frejdigt och harmlöst.

Nej, jag tror att en återgång till den inte sällan gråbleka vardagsrealismen (återgång, ja, för en gång i tiden var det i princip allt portalen bestod av) kan vara av godo.
Om jag för ett år sedan hade bjudit på en mer ingående bild av min vardag så hade kanske trogna Pirkt.se-läsare kunnat skönja ett samboäktenskapligt mönster som såg ut ungefär så här—

—och därigenom kunnat varna den taktfaste hemma-trombonisten om att det stod en kvinna i nattsärk och gastade för full hals strax bakom hans blåsinstrumentala uppenbarelse.
Nu finns inte riktigt någon sådan rafflande vardagsdynamik att följa — nu handlar det bevisligen om krossade tomatförpackningar och om uppföljningar på slappa konsumentupplysande butiksspaningar.
Om semlor — men också om ost.
Vänner av förra veckans Fredagsveven™ minns hur jag under förra veckan mulat i mig av den plastbits-belupna och sedermera återkallade Arla-osten Port Salut med en sådan girighet att det borde ha varit omöjligt att jag inte satt i mig väldiga mängder plast, som turligt nog måste ha lagt sig som en Macchiarini-plaststrupe längsmed luftrören.
I veckan uppstod därför ett par sekunder av konkret fnulande i påläggshyllan på Willys—

 
—då jag ställdes inför valet att antingen åter igen lita på turen (att plastbitarna åter formar perfekta Macchiarini-halskotor ovanpå mina befintliga) eller att begå våld på min studentikosa natur (genom att inte hugga som en svulten varg efter ett erbjudet ost-extrapris).
Jag föll — och här hör jag ljudet av pennor som antecknar i ett block med omslagsskriften »Intresse« — för extrapriset. Jag gör ju nästan alltid det.
(På det diskbänksrealistiska temat så kan jag bjuda på informationen om att jag i veckan åkt till två olika Willys-butiker med ett enda egentligt mål: att tillgodogöra mig deras extrapris på laxfilé. Båda gångerna har jag fått vända hem laxlös.)

Jag är för gammal för att ha gått i en svensk gymnasieskola som erbjuder influencer-inriktningar och jag är för ekonomiskt begränsad för att café-fika och drink-dricka mig till en status som självlärd influerare.
Min enda potentiella grej är nog därför att vända på begreppet: att sikta på att bli Sveriges första nischade off-fluencer. Att försöka skapa sig en internetmässig Bizzaro World, där mitt off-fleuncer-gäng varit det till vänster om vi mött tre, säg, »digital market strategists« på poddföretaget Perfect Day på gatan:

I torsdags kväll hade jag en perfekt off-fluencer-afton där jag sorterade strumpor iförd en rosa kondommössa från Lärarförbundet som jag bar för att undvika att klia mig på ett litet sår i skalpen.
Lite, nej, okej, ganska mycket som den flintifierades motsvarighet till hundens trynkon:

I en influencer-styrd värld där alla verkar äta mellanrätter på lokal fyra kvällar i veckan kan det kanske fylla en funktion att det finns människor i medie-Sveriges absoluta utkanter — förvisso så bryskt undanskuffade att de knappt ryms under paraflaxet utan har åtminstone ena kavajslaget nedstänkt av regn — som sitter hemma i ett gryt med en illrosa hundkonsmotsvarighet över skalpen.

Inte ens när jag gör något om kvällarna kan det ens med den bästa av viljor kategoriseras in som influerande i ordets rätta 2018-betydelse. Detta då jag och mina klasskamrater rörde oss mellan två barer i samma prisklass: prisklassen under den där bartendern kallar dig »Maestro« vid beställning (en ribba som jag tror har sänkts till ställen som tar mer än typ 30 kronor per öl).
Dessutom förminskades min redan lilla person av faktumet att alla andra serverades sina öl i stora sejdlar, som vore de bayerska furstar, samtidigt som jag fick mina öl upphällda i ett litet dricksglas som såg oerhört fjuttigt ut i jämförelse.
Gång på gång återvände folk med sina sejdlar svingandes i luften, samtidigt som bartendern vid varenda en av mina »en öl, tack«-beställningar vända sig rakt mot hyllan med pytteglasen. Och visst: jag hade varit och provat på klättring vid Klättercentret i Hägersten tidigare under dagen och hade därför vissa konkreta blåsor på nävarna — men inte kan väl en bartender vara så pass lyhörd att den noterar minsta förhårdnad på en beställarhand och anpassar dryckesglasens storlek efter nävarnas välmående? Speciellt inte på ett ställe där samma bartender inte titulerar en »Maestro«?
Hur som helst: glaset såg ynkligt litet ut, även om det nu vore bartender-anpassat för mina blåsbelupna nävar. Man hade behövt ytterligare handicap för att vara tacksam över att serveras i ett så pass litet glas; kanske att man kunnat uppskatta den minimala glasstorleken om man fötts med den ovanliga funktionsvariationen att ens nävar ersatts med två pingisrack, och att man därför via balans och kraften från en mänsklig tryckpress måste föra glaset mot näbben. Då hade glasstorleken lämpat sig, även om alla klasskamrater — oavsett kön och kroppslig storlek — serverats i halvlitriga sejdlar.
Och jag förstår väl också att det säger något om en ung mans osäkerhet när han reagerar på att han serveras öl i ett glas för greppmässigt funktionsnedsatta — men det finns väl i princip bara en referens för människor som inte kan hantera ett riktigt glas på ett fullvärdigt sätt:


Okej: en influencer-kompatibel kväll kan jag ha haft i veckan.
I lördags blev jag nämligen medbjuden på en förfest hemma hos en ung DJ-figur under förevändningen att där skulle »spelas in ett mixtape under kvällen«. Senare samma kväll var jag också på samma bar där Lorentz satt och höll hov i ett hörn (kanske om hur det känns när ens Ecco-vandringskängor får sånt där perfekt grepp om skaren vid en fjällpromenad över snabbt före).
Så det hade ju säkert kunnat vara en influencerkväll, om den paketerats på rätt sätt och upplevts av en nog DJ-mixtape-kompatibel individ.
Men jag vet inte… jag känner att jag, för att smälta in i den miljön, kanske bara borde ha knipt näbb mer. Bara gått igenom DJ-mixtape-förfesten utan att aktivt gasta om hur jag »inte ens förstod när DJ-mixtapen spelades in«, hållit tyst om att jag »trodde att det skulle vara mer av ett evenemang« och kanske inte fokuserat så mycket kring min tro om att »alla på förfesten skulle stå i ring runt skivspelaren och klappa i takt«.
Jag hade inte behövt ljuga och låta påskina att jag var hundra procent medveten om att det som sker när någon spelar in en DJ-mixtape är att någon helt sonika klickar på rec-knappen på en dator och fortsätter mixa samma typ av musik och att det man förväntas göra som åskådare bara är att stå och gunga lite lätt på huvudet i en huvtröja. Men jag hade ju bara knipit näbb, tänker jag, och inte basunerat ut för alla coola ex-Berlin-bor att min förväntningsbild av kvällen var att alla inbjudna typ skulle delta i en sån här instruktionsvideo, vad gäller att stå runt en musikspelare och klappa i takt:


Till sist: veckans enda riktiga innehåll.
Fredagsveven™ har ju tidigare försökt klargöra den »glada« :)-gubbens egentliga roll i den moderna kommunikationen. Ett inlägg jag fick anledning att länka till i veckan då jag meddelade värden att jag tänkt komma »efter åtta« till fredagens födelsedagsfest, som hade starttid klockan 19, och fick ett »det går bra«-svar tillbaka — följt av just en sån smilfink som utstrålar undertryckt ilska:

Jag var tvungen att fråga ifall det verkligen var så han kände kring min sena ankomst (då är det nästan bättre att aldrig sticka in näbben) eller om han bara råkat begå kokgubbe, vilket han bedyrade att han hade.
Men jag tror (och ingenting säger kanske mer om min övertro på Pirkt.se:s sprängkraft än detta faktum) att den generellt sett håller på att sätta sig: bilden av :)-gubben som ett uttryck för passiv aggressivitet.
Hur ska man annars tolka faktumet att Hammarbys sportchef Jesper Jansson själv börjat perfektera sitt eget IRL-minspel efter kokgubbens? Det är när han får frågan om han är nöjd med sin trassliga och yvigt sammanfogade spelartrupp — där svaret förstås är ett uppstuds-»NEJ!«, för sällan har väl en så rik allsvensk klubb förfogat över ett så undermåligt kollektiv — som han svarar jakande, men bildsätts med en applicerad kokmin:
 

Jag tänker mig att Jansson ringt upp journalisten och sagt att »ni får skriva att jag är nöjd med truppen, om ni bildsätter med den där bilden där jag ler men samtidigt ser ut att brinna upp inifrån«.

Ingenting förklarar nämligen att någon inte är nöjd som när någon förklarar »jag är nöjd« i samma veva som de applicerar en medveten kokgubbe.
Jag tycker det här är en av tidernas kanske allra skarpaste Twitter-spaningar:
https://twitter.com/youngvulgarian/status/694472430652407808
När kyparen kommer fram och frågar ifall man är nöjd med sin måltid så blir det ju med största sannolikhet ett »jag är nöjd«-svar följt av det kokande :)-smilet, som bara hjälpligt döljer en bubblande »DET VAR INTE LASAGNE JAG BESTÄLLDE«-ilska.